lizthefighter

Sol

2008-10-09T14:25:00.000-07:00

Vi har solen över vårat tak
vi har marken under vår fot
vi har vinden bakom vår rygg
vi har världen framför oss
kan ni inte se
att vi har allt?

Vad skönt att ha någon som kan göra en pepp igen.

Imorgon börjar mitt nya liv, eller nåt sånt. Jag ska börja gå upp samma tid varje (vardag)morgon. Då kommer jag komma i tid till saker som börjar tidigt. Och alla dagar utom en hinna med morgonpromenad eller morgonyoga. Ska försöka meditera eller göra mindfulnessandningen några gånger i veckan med. Fortsätta träna o gå på kurserna, gruppen o caféet. Skrva lite i måbra-boken ibland. Läsa. Vila.Ta hand om mig.

Tack till Dia Psalma, Lilla Smurf, Nygamla vännergruppen och jag själv

Ännu en knuten näve i fickan

2008-10-02T11:10:00.000-07:00

Har läst om denna bok http://yelah.net/butiken/product=73 Ska absolut läsa den.
Så skönt när även andra sätter ord på detdär som man själv känt och haft så ont av men inte riktigt kunnat ventilera. Om hur jobbigt det kan vara att komma in bland medelklassmänniskor och deras värld. Där man inte riktigt förstår eller gillar reglerna och normerna, och aldrig känner sig passa in. Där folk kan rycka till och bli stela när man berättar att man haft depression och ångest. Där de inte vill prata om känsliga saker, känslor eller mående. Teorier går bra men sen blir det väl för känsligt. Där normen är att ha universitetsutbildningar, fina jobb eller att plugga något intressant. Sedan ska man skaffa kliniskt ren välstädad bostadsrätt med lagom tråkig medelklassinredning. Sedan är det väl dags för prydliga små barn också. Men kom igen!? Man hör ju knappt ett ljud om vare sig spyor, bajs eller sömnlöshet. Är medelklassbäbisar självrengörande robotar? Och är det jobbigt så stängs man ute för gud förbjude att man finge se den tydligen skamliga operfektheten, då är ens blotta närvaro bara tröttande trots att man kunde hjälpa till och lätta bördan.

Man får tydligen inte prata om hur svårt det är att plugga på universitet när man inte är uppväxt med det akademiska språket. För ingen svarar. De är bara intresserade av att prata om sina betungande universitetsjobb, för det äääääär ju sååååå jobbigt att rätta tentor. När en annan inte ens har möjlighet att skriva tentor. Hmpf!

Och nu kommer det vanliga dåliga samvetet man får när man klagar på hur jobbigt det är med folk som faktiskt är trevliga och några gillar man t.o.m. riktigt mycket. Det känns som om man inte riktigt får säga hur skitjobbigt det är när de är så perfekta och prydliga och, jaa . . . präktiga!!! För att det gör det så lätt att känna sig jättemisslyckad. Inte för att man vill vara perfekt men åtminstone ha saker som är svårare för en själv än för dem att uppnå. Jag menar de måste väl ha fel o problem någonstans? det har väl alla, eller? Kommer vi från olika planeter? Hur ska mannågonsin kunna känna sig hemma i ett pk-medelklassgäng där folk diggar skäggiga gubbars teorier men egentligen inte har en aning om verkligheten långt därunder. Jag är inte och kommer aldrig att bli som dem. Kommer alltid att vara den lilla fickan från landet hur länge hon än bott i storstan, pluggat på universitet och umgåtts med olika slags folk.

Det märks kanske tydligast av allt nu när jag träffat en person som nog är så arbetarklass man kan bli. Har ingen koll på mina politiska tankegångar, ord eller det jag kämpat med och läst på uni. Men utöver det är han så lätt att prata med. Det är som jag kan slappna av på ett helt annat sätt. För vi pratar som folk, eller vad man nu ska kalla det, inget uppsnofsat språk. Om allt! Inga förbjudna ämnen eller pinsamma tystnader, man behöver inte skämmas eller vara rädd för att säga fel saker. Jag förstår än mer det som jag knappt kunnat sätta ord på, detdär som känns jobbigt, varför jag inte passar in. Skillnaden mot det präktiga blir tydlig. Det är så skönt med lite skit under naglarna. Då kan man vara sig själv för en stund.

Sociala insikter

2008-07-10T12:08:00.000-07:00

En del saker förstår man först bara teoretiskt, om ens det. Det mirakulösa kommer först när man börjar inse det hela på ett djupare plan, mera känslomässigt.

*Jag behöver inte känna mig annorlunda och utanför.

*Jag behöver inte tro att folk inte vill veta av mig, eller har tröttnat på mig.

*Det är ok att vara tyst ibland, man kan inte vara pratig jämt. Det är t.o.m. ok om någon kommenteraar ens tystnad. Då är det ok att säga ”jo jag är det ibland” eller ”jag är trött” eller bara ”jo”.

*Det är ok att säga att man har social fobi eller tycker det är läskigt med massa okända människor, folk är oftast förstående (och är de inte det så är de inget att ha).

*Det är ok att åka hem när man vill. Att säga ”Jag är trött” är ingen dålig ursäkt, det är en sann och rimlig anledning. Man behöver inte ens vara trött eller ha någon speciell anledning utöver att man känner för det.

*Man kan våga säga mer om sina känslor till folk, de kan faktiskt lyssna och behöver inte alls tycka att man är mesig, svag, knäpp etc. Och kan de inte lyssna så är de ändå inget vänskapsmaterial.

Kom ihåg det nu.

Den sociala kampen

2008-07-08T12:14:00.000-07:00

Jag är så modig. Gör en massa saker som är läskiga. Träffar folk, åker till olika ställen. Är nervös men utmanar mig. Klarar att göra det mer än tidigare. Fast det är ett himla kämpande, man blir trött och behöver komma ihåg vilan. Så det går lite i vågor med nervositet, utsatthet, deppighet. Ibland går det hyfsat och då känns det bra. Men det är sällan man hinner vila i det för humöret växlar och nya nervösgrejer dyker upp. Häromsenast var jag bjuden på en middag med folk jag inte känner, inte ens värdinnan. Automatisk tanke: ”Hon måste ha bjudit mig av misstag” –fast varför skulle hon göra det? Blev sugen men vågade inte. Sedan modig och skrev om min oro till henne. Fick peppande svar. Då blev jag mer pepp och gick dit. Det gick hyfsat bra, trevligt folk och god mat. Efter några timmar blev jag tung och seg i bollen, dålig koncentration, tyst. En ny lärdom kanske? : Jag orkar nog inte vara social för länge åt gången med folk jag inte känner så väl, det tar väl för mkt energi kan tänka. Börjar jag känna tröttheten så ska jag kanske åka hem tidigare nästa gång. Då kan man även slippa folk som kommenterar att man är tyst. Verkar alltid vara pratiga människor som gör det, tycker de borde veta hut! Åtminstone bland folk så alla tittar på en. Förr åkte jag hem och bröt ihop i ångest av sådant. Nu lyckades jag svara att jag är tyst ibland (skulle det vara nåt fel med det eller?) och kände mig tvungen att ursäkta det med att jag var trött. Det var iof sant så det behövde inte kännas som en dålig ursäkt att säga. Gjorde ändå framsteg som svarade och klarade kvällen med trevliga samtal och möten. Fan vad jag är bra! Hur många vågar möta sina rädslor titt som tätt liksom?
För mig har det nog blivit en överlevnadsgrej. Dö eller kämpa med livet. Det var nog aldrig ett val, det bara blev så. För jobbigt att vilja dö. Inte för att livet är så roligt men ändå. Det finns nog möjlighet att bli bättre, det var det omöjligt att finna hopp om förr.

Men vem vill hänga med mig på Pride? Och vem vill vakta katter? Hur länge ska man försöka och bli uppstressad innan man lägger ned det hela? När ska man tro att det är eller inte är meningen att man ska dit?

Inga drömmar uppfyllda idag heller, men delmål finns

2008-06-29T15:29:00.000-07:00

I mig händer det saker, otroliga saker. Men det är för stort och för känsligt för att ens nämna. För viktigt, för livsavgörande. Frågan "vad”? har äntligen ett svar (pepparpeppar), nu handlar det mera om "när?" och vägen dit.

Men i mitt liv händer det som vanligt mest ingenting. Våndan gör sig påmind. Så ofta stunder då man verkligen inte står ut med mer med enformighet, ensamhet, instängdhet, otrygghet, kärlekslöshet, meningslöshet. Att aldrig få lön för mödan, Att allt kämpande aldrig ger resultat. Att inte stå ut en minut till, en sekund till. Behöver förändring NU NU NU! Inte den dåliga sorten som alltid brukar komma, utan den bra sorten som skulle göra livet lite mer värt att leva.

I nästan alla andras liv händer så otroligt mycket. Som om jag vore ögat av stormen där allt bara är lugnt och stilla, medan andra rör sig, händer, lever runtomkring. Inga drömmar uppfyllda idag heller. Blir arg på alla dessa filmer där det alltid går bra för de goda och dåligt för de onda. Lögn! Man blir lurad in i en falsk livsfilosofi. Man klarar sig inte med snällhet här i världen. Man behöver nerver av stål, knytnävar av sten och ett hjärta med gummimur där dåliga saker studsar bort och bra kommer in (som solglasögon). Då skulle man t.ex. inte ha blivit så påverkad av en negativ kritik (med makt) att den fortfarande överskuggar andra positiva. Hur ska man kunna tro att man kan? När man dessutom förändrats så mycket att man inte vet vad man kan längre. Det räcker inte att försöka övertyga sig själv i huvudet. Behöver bevisa det på något sätt. För att inte bli handlingsförlamande nervös när man ger sig ut på den stora resan. Redo kommer man nog aldrig känna sig, men förhoppningsvis lite mer bra på det och klara det. Snälla låt det bli så. Jag behöver det så mycket.

Dolly and another countrygirl

2008-06-16T08:56:00.000-07:00

I fredags åkte en nervös liten lantis till stora läskiga staden. Hon hade knappt sovit på hela natten pga all ångestnervositet. Nästan framme syntes regnvåt asfalt från tågfönstren, bådade illa men regnet höll sig borta. I det soliga vädret gick hon (såklart) vilse men sedan rätt ,fram och tillbaka bland dessa förvillande tunnelbaneuppgångar och gator. En välbehövlig vila på den sköna soffan följdes av restaurangbesök med för mycket pastasallad och mumsig vegancheesecake. Sedan dags att ta sig till stadion.

Där var fullt med folk i olika åldrar. Flaggorna vajade i vinden (ja det gjorde de faktiskt, en amerikansk och en svensk). Stadion såg så underbart medeltida ut att hon nästan väntade sig Ivanhoe komma galloperandes med lansen i högsta hugg. Där satt lantisflickan och lyssnade till en annan countrygirl ,singing songs about the "Tennessee mountain home" och andra härliga låtar som fick publiken i gungning och klappning. Svängiga bitar såsom den nya coola Backwoods Barbie, Here you come again, Two doors down, Joshua, Jolene, Little Sparrow (underbart vacker a capella), I will always love you, Coat of many colours (såklart), m.fl. kärleksfullt och stämningsfullt (trots kristenheten) avslutande med Hello God. Dolly var en hejare på att spela instrument, hon hann nog med minst åtta stycken, varav tre i samma låt, en del ovanliga instrument som man aldrig sett förut. Och vilken underbar sångröst hon har. Dolly är en glad och hjärtlig dam med ruter i minst sagt. Trots sina 62 år har hon mer energi än de flesta, sjunger, dansar, spelar och snackar om samma gamla grejer. Som Jolene som försökte sno hennes man för 40 år sedan och klassikern om hur tacksam hon är för att folk kommer och betalar "Cause it costs a lot of money to look this cheap".

Lantisflickan var nöjd och gick runt med sällskapet i staden, förbi töntarna på Stureplan och sedan "hem" till den snygga lägenheten med god mat och sällskap. Dagen efter var det till att shoppa vegomat, vara kulturell på kulturhuset och äta för mycket igen. Sedan gick hon till affären hon inte hittade förra gången i stan och hittade den. Kändes som en seger. Så då gjorde det inte lika mycket att hon lyckades ranta runt i väldiga omvägar för att hitta till T-centralen och komma med tåget hem.
Sedan var hon allt ganska stolt! Hade klarat sig i storstadsdjungeln utan att åka vilse på tunnelbanan en enda gång, att gå vilse bland betongen men hitta rätt några gånger, att t.o.m. ha riktigt kul och trevligt emellanåt. Ja se oss countrygirls tror folk inte alltid så mycket om. Men vi kan mer än somliga tror.

"Tand-Trollet"

2008-06-08T11:31:00.000-07:00

Stackars lilla Trollet skulle dra ut en tand och så blev det tre. Tre tandjävlar som blivit rötna i roten pga sprickor, om man inte gjort något åt det kunde det gå ned i roten och bli allvarligt. En sidotand, en huggtand uppe och en nere digonalt från varann, så nu ser hon lustig ut. Men hon verkar må bra trots att hon ogillar att få smärtstillande isprutat i sig, äter och beter sig som vanligt. Fast detdär med ätandet får det bli ändring på. Hon gillar inte att röra på sig, har ingen buskompis, gillar att äta och går inte ut när det är för kallt. Så hon brukar gå upp lite på vintern och ned på sommaren. Men denhär gången är hon större än vanligt, vägde mer än jag trodde. Jag känner mig hemsk, som en dålig mamma. Min enda ursäkt är att det är svårt att se för hon har sådan hängmage och att jag inte har en våg. Inte velat skaffa en för då väger man väl bara sig själv och mår dåligt av det. Nä nu får det bli ransonerinng, ingen fri tillgång till mat mer och separata skålar. Hon kommer bara vilja äta av hans, var jättekrångligt när de var yngre och alla skulle ha olika mat, hon var som tokig efter babymaten. Men så får det bli. Knivigt att ha en tjock och en smal katt.

Mina älskade kissar är värda allt. Har inte förmått sprida ut Theo ännu. Jag förstår inte hur man öppnar urnan, det är någon slags klisterrand utanpå och en träplatta med skruvar i botten (skruva upp?eh!?). Gör det nog hellre innan regn så att han kommer ned i jorden och inte blåser bort. Nu står han i bokhyllan och är något slags sällskap. Jag tyckte en gång min kompis hunds aska vid hennes säng var lite "grose". Men nu förstår jag. Han känns liksom nära. Fast helst ska han vila i jorden och alltid vara med oss. Älsklingen. Vi saknar dig. Så mycket.

Älskade barn

2008-05-24T06:57:00.000-07:00

HAN FATTAS MIG!

Jag vill skrika ut min sorg över nejderna

Vråla ut den avgrundsdjupa smärtan

Men det är bara meningslöst

För ingenting kan ta dig tillbaka

Du har redan ryckts ifrån mig

Så osant, orättvist, overkligt, outhärdligt

Menlösa tårar bara rinner

De kan inte ändra någonting

Jag vill ha min Theo!

Jag vill ha en egen måne, som jag kan åka till,
där jag kan glömma att du lämnat mig
men det kommer aldrig att ordna sig
för du kommer inte tillbaka

Mitt älskade barn

Sorg

2008-05-16T04:30:00.001-07:00

Vill bara sova för det gör så ont att vakna och inse att du är borta.

Ibland gör det så ont så jag står inte ut.

Så mycket tankar. Vad orsakade det? Kommer vi nog aldrig att få veta. Jag hoppas att du inte hade ont mer än när hon tryckte på din mage, att du inte mådde alltför illa, att du kanske bara vara trött, att du inte var för rädd på sjukhuset, inte trodde jag lämnat dig, att det inte var för tungt med andningen innan du fick vila till sist. Men det kan jag ju inte veta eller göra något åt.

Man ska ju tänka på vilket härligt kattliv du faktiskt hade. Vilken tur vi hade att du hamnade just här så att vi fick dela livet tillsammans. Men jag kan bara tänka att du kunde fortfarande haft det lyckliga kattlivet här.

Jag aktar mig för din plats i soffan men ingen kommer och lägger sig där.
Kikar in i lillarummet men ingen har krupit under lakanet.
Känner med handen i sängen men du är inte där
Kikar ut i trädgården men ser ingen fluffboll skutta omkring
Ingen lillskrutt sitter på staketet och spanar
Jag tittar ner mot backen men inget lekfullt ansikte kikar upp ur buskarna
Ingen kliver runt i mina krukväxter, eller nafsar blad från palmen
ingen kommer att lägga sig i kassen med ren tvätt
ingen kryper in under mattorna och sover där
Känner ingen kurrande stryka sig mot mina ben när maten är på väg
Kan inte se dig blinka charmigt mot mina ögon
Jag kommer inte hitta fler svarta små tussar här och var
Kommer aldrig mer se dig och storebror ligga som ett hjärta och slicka på varann
aldrig mer se dig kika fram ur kattmöbelkojan, katthuset eller buren
aldrig mer se dig gå vilse i påslakanet
aldrig mer se dig ligga och sova på farmors filt
aldrig mer klia dig under hakan så att du sträcker på halsen och njuter
får inte se dina pliriga lekfulla ögon blicka mot världen
ingen kommer lämna spår i snön
får aldrig mer lägga huvudet mot dig och höra ditt kurrande i mitt öra
aldrig mer köra ner näsan i din päls
aldrig mer pussa dig på pannan
aldrig mer ha dig här hos mig

Jag vill ingenting, vill bara ha min Theo, mitt älskade barn.

Kärlek gör ont.

Vem ska nu krafsa sönder mina toarullar?

Theo, älskade

2008-05-11T08:04:00.001-07:00

Mammas lilla fluffboll har lämnat denna värld

Du gjorde tillvaron ljus och lekfull

Älskar dig för evigt

Vila i frid busängel

Theo är sjuk

2008-05-10T07:50:00.001-07:00

Min lilla fluffboll är jättesjuk. Äter inte och jätteslö. Levern är jättedålig och håller på att falla sönder, de vet inte varför ännu. Var och lämnade honom på Blå stjärnan nyss. Han ligger på intensiven och det är väldigt allvarligt. Han är bara 3½ år och vanligtvis en glad, busig, gosig, underbar liten älskling. Snällasnällasnällasnälla låt honom bli det igen! Jag gör vadsomhelst!
Är så orolig så jag bara gråter och inte vet vad jag ska ta mig till. Jag skiter i min karriär och annat krångel bara mina älskade barn lever och mår bra. Min lilla kattfamilj vi hör ihop.

Älskade underbara lilla Theo, Krya på dig!

Äckelkräk

2008-05-08T12:20:00.000-07:00

Var i trädgårdsaffär, två män gick bakom mig. Var i mina egna tankar när jag hör bakifrån "Vill tjejen ha en korv med bröd?". Blev osäker på om det var mig eller nån annan de talade om och det hela kändes väldigt obehagligt. Vek av på gången åt sidan och efter några meter vred jag på huvudet och kollade. Då går där en 50-60-årig gubbe och höjer ögonbrynen mot mig. Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
ÄCKEL ÄCKEL ÄCKEL!
Fy Fan vad karlar är äckliga och samhället är vidrigt! Ska man inte ens få gå utanför dörren utan att bli kränkt och få pervon efter sig!

Vad fan kan man göra liksom? En sådanhär situation övade vi aldrig på i självförsvarskursen. Kan man göra annat än gå därifrån? det känns ju inget vidare. Men de skulle väl bara gilla att man blir arg? Varför gör folk såhär? av samma anledning som en del mobbar? Makt. De ger sig på andra för att känna makt och slippa känna hur patetiska och menlösa de egentligen är.

Fan!

Jag är en människa och förtjänar därför respekt! Fanimej!

Varför får inte min sexualitet vara min?

De "stora" frågorna: Livet, universum och allting

2008-05-06T06:52:00.000-07:00

*Hitta livspartner, skaffa barn (och inte bli svensson)
*Vad plugga och göra karriär som? Hur vet man vad man är bra på, trivs med och passar till? Vad finns det för möjligheter? Vad gör man egentligen på olika jobb?
*Hitta vad det nu är som saknas för att må bra och få till detdär trygga härliga livet man kämpar så för och längtar efter.

De tre sakerna har olika personer gett mig samma råd om. Att inte försöka och att sluta kämpa så mycket, bara vara, så kommer det.
Följdfrågor: Hur slutar man? Kommer det verkligen? jag har ju väntat hela livet. Ska man verkligen "ligga på soffan"? Det är väl som T sade, att det rådet ges för att man ska slappna av. Men hur gör man det när det när man gång på gång blir påmind om hur bra andra har det (som inte alls behövt kämpa lika mycket). Ska man sluta drömma när drömmarna aldrig slår in för att de blir så overkligt ouppnåeliga annars? Men när hoppet överger en så dör man ju.

HUR?

Inte normer, bara jag

2008-04-27T12:18:00.000-07:00

Nu vill jag inte sträva efter att vara så lyckad längre. Kräks på dessa normer. Behöver inte pressa mig så att bli så bra att jag klarar att plugga. Visst har man drömt om hur underbart det skulle vara att bevisa för alla jävlar som inte trott på en, inte bekräftat en, inte visat kärlek, inte stöttat, inte sett, sett ned på, inte brytt sig. Att ta sig upp ur fattigklassen, ur potätejorden. Att spotta skollärare i ansiktet, låta dem käka upp sina orättvisa betyg. Att visa alla fördomsfulla, egoistiska och högerempatilösa att långtidssjukskrivna och psykfall faktiskt kan.

Men vore det inte att spela alla dessa äckliga jävlar i händerna? att gå med på deras hemska svensson-norm som jag alltid avskytt? Kan jag inte bara ta det lugnt, läsa mina böcker, pysslagreja och utveckla mitt sociala liv. Sedan jobba det sådärbetalda jobbet och skaffa detdär huset med stor trädgård, massa underbara människor och djur. Och sedan senare plugga då man hunnit bygga upp tillvaron och sig själv mer.

Varför göra allt på en gång á la normen? Pressa sönder sig. Projekt, utbildning, projekt partner, projekt, karriär, projekt bostadsrätt/hus, projekt medelklass, projekt kärnfamilj, projekt vara snygg, projekt parmiddagar och personalfester, projekt charter, projekt hund eller katt, projekt bil, projekt renovering, projekt, soffpotatis... urk och fy fan! Näe vet du va. Jag vill inte vara som dem. Dedär "lyckade" människorna enligt normen. Jag är hellre jag. Och man kan inte göra allt på en gång. Det glädjefyllda huset är viktigare än utbildning och karriär, för det är själva kärleksgrunden att bygga ifrån. Kanske blir jag tillslut en universitetsnisse eller någon som kämpar för de som har det svårt och mår dåligt. Hur man nu gör det för jag förstår inte alla dessa konstiga jobb som folk har nuförtiden. Vad GÖR egentligen folk hela dagarna?
Jag orkar inte kämpa och ha mig mer nu. Nu vill jag bara vara. Jag vill vara en mystant, en som kan en massa intressanta saker, och en bra vän. Och det är fullt tillräckligt. Faktiskt.

Hoppfullt!

2008-03-30T03:35:00.000-07:00

Var bara tvungen att skriva av mig för just nu i denna stund känns allt så himla bra. Skumt att inte tala och skriva av sig för att det känns dåligt utan tvärtom. Det känns så hoppfullt nu. Ingen har någonsin talat om hur man gör när det känns bra, när det blir "Per Gessle- effekten" - "här kommer alla känslorna på en å samma gång", fast bra-känslor, glädje. Var gör man av dem? gör med dem? Det är lite läskigt detdär "tänk om..." så därför säger jag bara med stora bokstäver PEPPARPEPPAR *knack-knack* (i trä) så tänker vi inte mer på det. Jag ska lära mig njuta. Av fina saker som att det nyss var en massa fina människor här varav flera tyckte jag hade så fint och mysigt i lägenheten. Vilket fick mig att inse att jo jag gillar verkligen den, jag har verkligen gjort den fin. Och det kanske inte gör så mycket att köket är så litet. Jag har ju dessutom fått så fina grannar. Ska gå ut och dansa på Gretas med några coola ensamma mammor (så snart de får barnvakt). Och jag ska äntligen gå på mindfulnesskurs, lära mig att leva i nuet och bli en harmonisk människa. Någon sade att jag redan verkar harmonisk. Och jag är med i så många bra grupper med en massa fina människor så jag är inte alls så isolerad som tidigare. Grupper som utvecklar och träffar likasinnade. Och några verkar vilja vara vän med just mig :-) vilket nästan får hjärtat mitt att svämma över av kärlek. Det hoppfullaste av allt är nog ändå det som kanske bli mer än vänskap. Helt plötsligt känner jag mig som värsta nätcasanovan. Någon tar upp mina tankar alltmer, och timmar av intressanta djupa skrivna konversationer och vackra ord. Tar bort vardagens koncentration. Någon som jag aldrig ens träffat. Lite nervöst. Snällasnällasnälla låt känslan finnas där när vi nu ses. Hoppfullt.

Babyboom

2007-12-12T11:13:00.000-08:00

Som någon sade så går det runt ett virus i kompisgänget, att barnvirus. Folk får barn till höger och vänster. Nyligen kom två stycken, med fem dagars mellanrum. Och när den förste höll på att födas fick man nys om en graviditet till. Dessutom har min nya granne/gamla bekant en fyramånaders trollunge. Och jo så är det ju ett par till som håller på å försöker. De blev väl så sugna pga alla andra som ploppar ut sötingar. Jösses vad många det blir!

Detta har ju orsakat en hel del funderingar de senaste månaderna. Och dubbla känslor. Självklart är jag glad för familjernas skull. Samtidigt har jag länge oroat mig för hur det sociala umgänget nu förändras, kommer alla bara sitta hemma hos sig och inte umgås? Kommer de att bara prata om sina barn? - i en diskussion sade jag att om någon gör det kommer jag att bara prata om mina katter och då blev den blivande föräldern inte särskilt lockad ;-)

Sedan deppar man ju ihop ibland över att alla är så "lyckade" som får allt detdär som man vill ha, som man kämpar för dag ut och dag in men ändå inte får. Intressanta utbildningar, karriär, jobb, resor, partners, egenägd bostad, hyfsad ekonomi, barn etc. Trygghet. Ibland känns det bara så orättvist. Samtidigt försöker en ju tänka positivt för att må bättre och vara glad för deras skull. När ungarna väl var på väg att "ploppa ut" så kom jag ihåg hur jag tänkt tidigare. Att jag tyckte det var så tråkigt att jag inte kände några barn. Snart gör jag det, och kände väldigt mycket att jag vill bli världens mystant som ungarna gillar. Inom några år vill jag med ha barn. Men först en bra partner, det skulle även göra underverk för att komma ur sjukskrivningen snabbare. Tyvärr tror jag att möjligheten att träffa någon minskar ju fler av ens vänner som är par, eftersom de nog mer sällan drar med sig nya människor då, om de ens kommer. Förmodligen blir det ännu mer så om de får barn. Så hur träffar en någon speciell?

Jaja, vad är en bal på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt tråkig och urtrist och alldeles alldeles underbar! Jag får väl satsa på mystant så länge och detdära positiva tänkandet och självutvecklandet. Har ju mina kissar i alla fall.

Våldtäktsjävlar, lag och sexismskit!

2007-09-27T17:10:00.000-07:00

Ännu en rättegång där det redan kränkta förnedrade traumatiserade våldtäktsoffret får svara på frågor offentligt om sina alkohol och sexvanor - bara för att kränkas, förnedras och traumatiseras ännu en gång.

När ska de ändra den idiotiska lagen med idiotisk efterlevnad? Den som säger att ma/ännen måste ha förstått att hon inte ville - vilket alla då hävdar att de inte gjorde intill löjlighetens grad och kommer undan med det (speciellt välklädda, vita, ostraffade män). Då drar man drar upp tjejens klädsel, alkohol o sexvanor, beteende (tex dansade, var glad, skojade, skrattade, ev flörtade =betedde sig som en hora enligt en del störda jävlar). Det finns ju en jättebra tanke om att ändra lagen till att likna den för rattfylleri: Man kör inte bil när man är full och det SKA alla fatta! för konsekvensen är oförlåtlig! Likaså SKA alla fatta att man inte har sex med någon som inte vill!!! konsekvensen är oförlåtlig! Är man våldtagen så är man, och mår skit oavsett vad avskummet hittar på. Och hur tjejen mår efteråt borde vara bevis nog!

När ska folket i rättssystemet få lära sig genuskompetens, psykologi och mänsklighet? För hur ska de kunna förstå hur tjejers vardag ser ut? Hur det är att bli våldtagen? Hur det är att inte bli trodd? Hur det är att bli kränkt gång på gång av både övergrepp, rättsystem och vanligt folk? Hur hjärnan fungerar i traumatiska situationer när den vid övermäkting fara gör en passiv i syfte att överleva? Hur det är att bli skuldbelagd vad man än gör eller inte gör? Att kvinnor är människor med egna viljor och rättigheter?

Synen på kvinnor behöver ändras överallt, i politiken, rättssystemet, vård, skolor, samhällsinstitutioner och framförallt hos oss alla människor för utan vårt tysta medgivande kan det inte fortsätta som det gör. Fundera över dig själv, din omgivning och omvärld, börja prata om det, läs, diskutera, fundera vidare och våga protestera när kvinnor ses ned på, behandlas sämre, beläggs med skuld. Det blir lättare att komma ihåg när man tänker på att kvinnor faktiskt är människor. Förändring börjar inifrån. Var med och utrota våldtäkterna.

Och när du är trött på skiten så är det ok att vara ARG! för vi lever i ett sjukt samhälle - och det är det som skapar sjuka handlingar. Ilska är då ett sundhetstecken.

Sjukskriven och värdefull!

2007-09-13T15:29:00.000-07:00

Jag är så arg! Nästan för arg för att skriva. Sjukskrivna anses inte värda ett ruttet lingon. Gång på gång får man det bevisat. Låga ersättningar sänks och sänks och dessutom kommer fler och fler tvång och krav som pressar och trycker ner. Vi måste ständigt oroa oss för pengar och vända på slantarna, förneka oss nöjen som skulle lätta upp tillvaron lite, längta efter hälsosam god och smakrik mat vi inte har råd med, fundera över om och hur man ska ha råd med försäkring, om man ska svälta sista veckorna i månaden. Om man har råd med internet (socialt livsnödvändigt för många isolerade sjukskrivna), telefon, mobil, råd att gå till vårdcentralen, köpa böcker och musik och annat att som lättar upp, åka och hälsa på kompisar och släktingar, mata katten (ens enda dagliga umgänge). Saker som är självklara för så många.

Förnedringskassan (jo de heter så för mig) krånglar nästan jämt, med pengar, med besvärliga ansökningar, snåriga komplicerade regler som sällan ens de själva har koll på, dessutom så omorganiserar de jämt och ständigt så det är rena kaoset där. De skapar oro och otrygghet. Så fort de skickar brev hugger det till i bröstet på mig av oro. Vet ingen som haft med dem att göra som inte haft problem med dem. Har tappat räkningen på alla gånger jag fått ångestattacker pga. dem. Och det förkortar knappast sjukskrivningen.

Folk kopplar ihop ens identitet med jobb. De frågar vad man jobbar och ibland pluggar med, som om alla gjorde det. Det tar emot att säga ”Jag är sjukskriven" för man kan få så konstiga jobbiga reaktioner. Dessutom säger det knappast något om vem man är. Jag frågar istället folk vad de pysslar med om dagarna och kanske vad de har för intressen, och svarar ofta med det på jobbfrågan. Allt går visst ut på att man ska jobba, det är det enda politikerna talar om, men de säger aldrig hur det ska gå till. Hur ska man kunna jobba när man knappt får hjälp att må bättre? Och när man ses som lat, oduglig, en börda (jobbiga människor som kostar pengar). Du är inte värd en skälig levnadsstandard, bara krav. Så länge ska du vara sjukskriven, du ska tvingas till det och det jobbet, du ska tvingas flytta ifrån dina vänner din familj och den lilla trygghet du har, vi vill inte ha dig, vi vill inte hjälpa dig, du ska bara jobba så är vi nöjda. Överallt talas sjukskrivna om som problem, inte som möjligheter. Fantastiska, fina, kloka, viktiga, värdefulla människor med lärorika erfarenheter som har så mycket att tillföra. Om vi bara får chansen. Den som inte jobbar anses inte värd ett skit. Jag kan tala om att jobba är väldigt lätt i jämförelse med att vara så sjuk att man kämpar för att överleva.

Varje dag är en kamp, mot sjukdomen och allt vad det innebär, mot isolering (inga arbets/studiekamrater), mot fördomar, ekonomiska bekymmer, myndigheter, sysslolöshet, ofrivillig apati, kränkningar, dålig självkänsla, osynliggörande, ensamhet, meningslöshet, hopplöshet. Samtidigt som man får ingen, lite eller dålig hjälp att komma ur sjukskrivningen. Detta gäller speciellt oss psykfall för vi anses ju minst värda av alla. Jag vägrar gå med på det! Jag vill härmed slå hål på myten att sjukskrivna skulle vara svaga. Tvärtom. Vi är starka som orkar med all skit. Strax innan 1: a Maj var jag också arg. Då fick jag en idé. Jag gjorde ett stort fint plakat där det stod ”Sjukskriven och värdefull!” Gick runt med det hela dagen. Någon tittade konstigt, några sade till mig att det var bra, någon gjorde tummen upp, någon filmade skylten. Men det bästa var när en sjukskriven person kom fram och sade att min skylt gjorde henne glad, eftersom vi sjukskrivna hackas på, ses som lata och ses ned på så mycket, att jag gjorde hennes dag! Jag har tänkt mycket på att detta måste spridas, synen på sjukskrivna måste förändras. Då skulle vi få den hjälp vi behöver och bli delaktiga i samhället oavsett hur mycket eller lite vi kan jobba. För vi är värdefulla! Jag är sjukskriven och värdefull!

Framtidsdröm eller mardröm?

2007-08-19T13:29:00.000-07:00

Om man hittar sin drömutbildning som man inte ens visste fanns, och blir så intresserad av den att man får stirrblick och bokstavligen ökad salivprodiktion, kan man då stå ut med att bo i läskiga jobbiga staden i två år?

Bröllop

2007-08-18T06:19:00.000-07:00

Så kom den stora dagen, min bäste väns bröllop, och min nya väns. Jag var nervös. För vädret, för mitt eventuella tal, för hela grejen och att träffa folk som mindes mig som brudgummens ex. Men de som mindes mig var hjärtliga och snälla. "Den ömma modern" som bröderna av någon (ironisk?) anledning kallade henne, kände inte igen mig (tur kanske för sista gången vi sågs skällde jag ut henne). Jag hade gjort en fin skylt med deras namn och ordet brölop på, med ett stort rött hjärta och några löv i bakgrunden. Den höll jag och K upp innanför ingången till Botaniska trädgården, där vi hälsade gästerna välkomna och pekade dem i riktning mot lusthuset. Solen sken och himlen var blå.

Vi samlades alla där bredvid på ängen och drack champagne. De kom åkandes i en lång vit limousin med tonade rutor. Före dem gick J: s far + sambo spelandes nyckelharpa. Efter dem gick J: s syster och bror. Alla var så finklädda. Bruden hade en jättefin vit bröllopsklänning med halterneckringning i spetstyg med paljetter och en avancerad frisyr med lockar och rosor. Brudgummen hade skräddarsydd blå mönstrad kinesisk kavaj med silverdrakar, silverslips, mörka byxor och väst och en svårbeskrivlig snygg vit skjorta. Själva ceremonin var tyst och snabb, men man lyckades ändå höra bröllopsofficianten uttala brudens namn fel flera gånger. De bytte ringar och kysstes, vilket gjorde att även brudgummen fick läppstift och det blev en del skratt. Det hela var så vackert kärleksfullt att många ögon tårades. Så det blev till att torka bort sminket under ögonen. Sedan var det sång och musik från broderns flickvän och nyckelharporna. Förutseende jag hade tagit med solros- och sesamfrön som vi sedan kastade på bröllopsparet vid fotandet. Sedan fick de många kramar och såg många glada ansikten. Bruden kastade buketten som fångades av tjejen som redan är förlovad och ska gifta sig nästa år.

Gästerna delades in i lag som gick tipspromenad runt i trädgården med frågor om bröllopsparet. Jag var den stora experten i mitt lag som kunde 9 av 10 svar, som att de parades ihop av en vän, kysstes första gången under ett träd på en ö, och förlovades i Paris. Den sista frågan var svårare men jag gissade rätt, tyvärr trodde inte resten av laget på det svaret så vi kom på delad förstaplats med 2 lag till (grrr, om de hade lyssnat på mig...).
Efter mycket tid och hunger fick vi äntligen komma in i restaurangen, sjunga allsång, äta mat, skriva i gästbok och lyssna på femtioelva tal. En 14-årig pianist spelade, han var visst bäst i sin ålder i hela Kina, helt otroligt bra. Vi fick också se bilder från bröllopet i Kina där de var på bröllopsresa innan dagens giltiga bröllop med papper. Och bröllopskorten som de hade fotat där i en hel dag i femtioelva slags kläder - allt från vit brudklänning till kinesiska folkdräkter. Bilder som sedan redigerats så att de såg ut som filmstjärnor tio år yngre.
Brudgummen fick svensexabilder och hopplock av bilderna på ett papper där det förekom både rumpor, sprit och annat käckt. Han fick även en fin affisch att sätta upp med sin rumpa på...

Jag hade dagen innan kommit på att jag kanske borde hålla tal eftersom jag är så nära. Trodde dock inte att jag skulle våga men lyckades ändå komma på ett tal på spårvagnen som jag skrev ned komihåglapp till och repeterade och ändrade i huvudet. Efter själva ceremonin pratade några vänner och tyckte att jag skulle hålla tal så jag anmälde mig till talarlistan hos brodern som var toastmaster. Traditionen säger dock att släktingarna pratar först och det blev många tal det. Jag blev så nervös, tittade på min komihåglapp och repeterade i huvudet flera gånger. Kunde knappt njuta av den goda buffématen, vinet, sången, sällskapet och allt. Många släktingar talade om minnen och lustiga saker. Brodern kommenterade semesterkorten från Kina där brudgummen varit iklädd "blå pyjamas, gula solglasögon och lampskärm på huvudet" (det såg verkligen ut så!). Men det blev så många tal att det började bli tröttsamt med allt detta stå upp och skåla hela tiden. Ännu mer nervös för att gästerna nu var trötta på tal.
Regnet brakade fullkomligen ned alldeles lagom när vi satt inne och åt. Efter maten var det paus och vi gick ut i den friska nyregnade luften. Sedan bjöds en helt otroligt god vegansk bröllopstårta! Och så var det min tur att tala. På skakiga ben gick jag fram och tittade mer på brudparets bord än på alla som tittade på mig. Höll ett jättelyckat och bra tal som jag fick massor av beröm för av flera stycken som sade att det var kvällens bästa tal! Jag berättade anekdoter, hur de träffades, gav brudparet varsina goda råd, sade både fina känslosamma och roliga saker och fick folk att skratta tre gånger! Sedan skålade jag för glada stunder tillsammans i framtiden. Det var bara det att jag i all nervositet glömt att ta med mitt glas, så i förvirringen efter talet började jag gå mot min plats mitt i smeten för att hämta det. Men alla stod ju redan upp så jag kom inte fram, så alla skålade ändå. Efteråt skakade jag en lång stund och var helt lyckligt chockad över mig själv. Det var som en dröm att jag gjort det. Äntligen kunde jag njuta helt av tårtan och frossa i den!

Brudparet fick ta av sig skorna, byta den ena och ställa sig med ryggen mot varandra. Sedan fick de svara på olika frågor om sig genom att räcka upp den personens sko. Frågorna handlade om vanor, hushåll och sådant och framkallade många skratt.
Jag fick under kvällen så många komplimanger att jag blev alldeles till mig. Både för talet och för hår och kläder. Många tyckte att jag passade jättebra i mitt röda hår och fina vita långa klänning med guldtråd i urringningen/axelbanden. Brudgummen sade att jag såg ut som en grekisk gudinna! Jag blev så glad att jag ett tag gick och tänkte "Fy fan vad bra jag är, jag håller jättebra tal och är skitsnygg”! "Typiskt att inte någon passande singeltjej var här för då hade hon blivit kär i mig nu!"

Senare var det bröllopsvals och schottis. Brudparet dansade och sedan kom fler par som skuttade runt. Då dämpades humöret, bröllopsgästerna bestod nästan bara av par och då kändes det rätt ensamt. Men inövad i positivt tänkande peppade jag mig själv "dethär är min bäste väns bröllop och jag ska ha roligt med mina vänner”! och "jag är så bra att någon kommer gilla mig, jag är ett riktigt kap, det gäller bara att hitta personen". Sedan dansade jag loss till schlager och annan härlig musik. Alla sprang in och ut för det var så varmt därinne och kallt därute. Ute blev det många djupa samtal och inne härlig dans. Brudparet ville inte ha presenter utan tog istället en middagsavgift, vilket jag tycker var jättebra. Av mig fick de en minipresent, ett hjärtprytt kort med frön i och några poetiska ord som passade både på hur man tar hand om kärlek och frön.

Folk droppade av allteftersom och tillslut försvann bröllopsparet till sitt hotellrum. Så frampå natten var vi fyra tappra bröllopsfestare som gick vilse genom en väldigt mörk och lite smått lerig skog till närmsta lägenhet. N fick hicka som vägrade försvinna och fick mig att skratta till flera gånger. Han var så full att jag fick hålla i honom för att han inte skulle vingla ut i vägen. Väl framme i lägenheten hällde han öl i sitt te och sedan vetandes det även havremjölk, en ny slags drink...
Svindyr taxi, men ack så skönt att komma hem och lägga sig halv sex på morgonen.

Grattis, ni är så jävla fina! Love you guys!

Möhippa

2007-08-07T06:12:00.000-07:00

Eftersom bruden är från Kina och de inte firar möhippa där så var vi lite osäkra på hur vi skulle göra. Så vi körde en minivariant och kidnappade henne, satte på en prinsesskrona, skålade i champagne och åt på en lyxig restaurang. Det här med lyxmat förstår jag mig inte på, det var ju bara gamla vanliga grönsaker, svamp, god marinad m.m. upplagda lite finare, rätt små portioner med, och en plutteminiefterrätt med sorbet och lite tryffel. Och så vin. Vi skrev tre frågor var som bruden fick svara på. Det blev en del intressant prat om partners och förhållanden och om hur brudgummen är, speciellt hans hushållsvanor. Den trevligaste tillställning jag varit på för alla var så otroligt nästan överdrivet trevliga och sade bra saker om varandra. Blev lite lullig och glad av vinet och bruden var väldigt överraskad och glad.

Svensexa

2007-07-24T14:14:00.000-07:00

I arla morgonstund steg vi upp och tog oss dit. Flickvännen hade sett till så att han var ensam hemma. Vi smög tyst in i huset, så tyst det gick i den otroligt knarrande trappan. Satte på oss foton av den blivande frugan framför ansiktet och kröp ned i hans säng där han sov som en stock. Yrvaken och förvirrad med håret på ända såg han tio flickvänner i sin säng. Efter en stund fattade han vad det handlade om och sade ”Nu blir det supa av”. Vi åt alla en mumsig frukost och klädde honom sedan i Judodräkt. För varje uppgift han gjorde under dagen fick han ny färg på bältet och han fick inte gifta sig innan han hade svart bälte.

Första uppgiften var att på spårvagnen berätta inför vagnen och oss historien om sitt liv med hjälp av tio stödord han fått. Väl inne i stan började tävlandet mellan det vita och det svarta laget. Vi skulle inom en viss tid göra uppgifter på stan, fota och skaffa saker. Saker som skaffa tre sorters tofu, ett foto på kungafamiljen, 3 foton på kostymklädda personer, foton på alla lagmedlemmar i varandras kläder osv. och skaffa en elefant, en Chewbacca m.m. Vår Chewbacca var efter min briljanta idé, personen i vårt lag med långa dreads som hängde dem framför ansiktet. Vi gjorde en foto serie på en oöppnad vodkaflaska, ett foto på varje lagmedlem som drack ur den och ett foto på den tom. Så där stod vi o Nordstan och söp… (bra att man kan hälla över i något). Även en nappflaska skulle fyllas med sprit och någon stod på händer och drack sprit ur korken. Vi skulle ha ett foto på en brudgummen-lookalike så snabbt och lätt sprang vi över till andra laget och fotade hans bror. Vi fotade alla lagmedlemmar vid Kopparmärra. Brudgummen blev fotad när han moonade på samma ställe, med en häpen barnfamilj i närheten. När vi gjort diverse andra uppgifter som foton på pudel, 3 st lagedlem kramar kostympersoner, en bok där en av huvudpersonerna heter Joakim (Kalle Anka-pocket), en knappt som jag ryckte loss från mina brallor, foto på lagmedlem i hatt osv. Så skyndade vi iväg till mötesplatsen vid en spårvagnshållplats för att hinna göra den sista uppgiften, foto på hela laget som moonar. Just då kommer en spårvagn full med GothiaCup-ungar som stannar till och får se våra vackra rumpor. Det är sånt vi gör här i Göteborg…

Därefter lekar och lunchpicknick i en park. Knöt ballonger intill ett ben och så skulle man stampa sönder det andra lagets ballonger utan att själv bli stampad. Lite läskigt tyckte jag men var ganska bra på det. Vi gjorde också charader med meningar som handlade om brudgummen. En annan tävlingsgrej var att gissa ingredienserna i en gulbeige rinnig svårbestämd sörja som smakade äckelpäckel. Lekledaren hade mixat ihop någon färdigrätt från gogreen med vita bönor och limesmak som vi aldrig tänker äta igen, uäck!

Raskt iväg för att spela laserdome. Det var inte så kul som jag trott eftersom det var svårt att veta när man skjutit någon. Blev skjuten mer gånger än jag träffade någon. Efter det var det femkamp. Först skulle man rida på en ”tjur” som var ofantligt hal. Den bästa klarade över 20 sekunder, de flesta mycket mindre. Brudgummen klarade 2 och jag tänkte att det ska jag slå iaf. Trillade ned på 1 snopen sekund, jävlar vad halt det var! Sedan var det en stor uppblåsbar mjuk sak med en stång där vi fick vi sitta två mittemot varann och försöka slå så att den andre trillade ned den med en slags kudde. Jag och min motståndares matcher höll på mycket längre än de andras, det var jättejobbigt och armen värkte nåt otroligt. Vi slog och slog, pustade och gapade, fick båda nog samtidigt och bara satt där och skrek rätt ut, sedan dängde vi lite till och jag fick ner henne! Nästa match vann jag också efter ett tag så vi slapp göra tre. Efter det skakade jag värre än ett asplöv och bäljade i mig läsk men det hjälpte sådär. Sedan gjorde vi en sånhär gladiatorgrej där man står på upphöjda pelare och försöker putta ned varandra med jättetops. Eftersom jag var så himla skakis gick det inte så bra. Sedan var det dendär grejen då man sitter fast i ett tjockt gummiband och ska springa fram och lägga ned en boll. Man gjorde en från varje lag samtidigt och slutade när den förste fått i fyra, för tjejerna gällde tre vilket jag tyckte kändes dumt men orkade inte tjafsa. Jag fick i en. Efteråt förstod man att det var rätt bra att vara tung och lång för vi små flög som vantar och studsade omkring totalt utan kontroll (fick ett brännsår). Sista grejen var sumobrottning. Man kröp i en stor sumodräkt i vilken man skulle putta ut den andra från ringen eller få den att falla. Alla såg jättelustiga ut i dräkterna, det stack bara ut två händer och två fötter. Mina attackförsök att putta ut den andre från ringen slutade med att jag föll två gånger på raken. I den klumpiga dräkten kom man sedan inte upp, kunde bara vifta lite med händerna och fick bli lyft. Sedan slappade vi i viprummet där vi bastade duschade och myste. Vi berättade alla om när vi träffat och lärt känna brudgummen.

På spårvagnen därifrån fick han i uppgift att visa en bild på sin blivande fru, säga något positivt om henne och fråga efter bra äktenskapsråd. Det var riktigt intressant att höra hur mkt kloka saker folk sade. Vi kom till någons lägenhet där två lagade mat och resten hade bordtennisturnering. Jag spelade mot någon som var lika dålig som mig och vann min första bordtennismatch! I nästa match gick det inte lika bra. Vi avnjöt en lyxig trerättersmiddag bestående av gravad tofu med hollandaisesås, dillkvist och rostad brödskiva; avorioris, syrlig sås med vermouth och skivade gröna oliver, ugnsstekt sötpotatis och aubergine, och stekt tofu; något chokladpuddingliknande med vispgrädde; och en del snaps och vin. Brudgummen blev förhörd om sin sexuella utveckling. Senare var det drinktävling där en och en från varje lag skulle gissa ingredienser och säga vilken som var godast (förhoppningsvis den ens eget lag gjort). Brudgummen blev uppgraderad till sitt svarta bälte, vilket vi inte hade något så han fick ett snyggt lackbälte istället och en leopardmönstrad scarf runt halsen.
En väldigt lyckad dag och en nöjd och glad brudgum!

Fredslägret Disarm07 14-19 Juni

2007-07-18T07:58:00.000-07:00

Jo det var ungefär en månad sedan men jag har inte orkat skriva ned allt förrän nu:

Vi bodde i tält på en bohemisk långt ifrån 5-stjärning camping, med huvudbyggnad i timmer, stugor med söta skuttande kaniner under och längre in en äng där vi tältade. Toaletterna var gamla, halvfräscha och kranvattnet innehöll nästan isbitar. Vi turades om att laga mat åt varann i en lutande barack. Var ute mest hela tiden och sökte skydd i stora samlingstältet vid regn och en del workshops. Härligt att vara ute så mycket förutom när det regnade och man blev lite frusen, men mestadels var det sol och härligt.
Det var många workshops och aktiviteter som info om vapenexport/industrin, plogbilsrörelsen, mediaträning, aktionsträning, olika aktioner, aktivism, rättegångsspel, hur är det att sitta i fängelse?, att leva på existensminimum, kvinno- och fredsrörelsehistoria, Israel-Palestina-fredsaktivism, riksdagsledamot Karla Lopez från miljöpartiet kom och berättade om parlamentariskt fredsarbete och diskuterade samarbete m.m.
Det kom och åkte folk och som mest var vi ungefär 60st där samtidigt. En del internationella gäster från Finland, Danmark, Irland, Storbritannien, Israel och Holland.
Det kom ett härligt band som spelade rejält svängig romsk musik så alla dansade som galningar (och dom hade en myspaceadress som jag inte hittar just nu). Några aktivister gjorde fredssånger genom att byta ut text i kända melodier vilket var mycket uppskattat och det sjöngs en hel del tillslut.
Det fanns en del kvällar helt sjukt mycket knott där. Man blev helt galen på dem och alla gick runt och viftade, de flesta såg ut som banditer eller muslimer tillslut i försöken att skydda sig. Dessa knott hade så stor effekt att en av aktionsgrupperna döpte sig till knottknockers.

Aktionsdagen var på måndagen, vilket gjorde dagen innan jävligt stressig. Det var möten, workshops och grejer i ett. Så min grupp som inte lyckats hitta varann och ha sitt första möte förrän söndag hann knappt ha några möten, de blev bara avbrutna hela tiden. Det blev stressigt, hafsigt och ogenomplanerat. Därför blev jag också desto mer nervös, irriterad och deppig. Att det regnade i ett dygn gjorde ju inte saken bättre.
Redan på natten till måndag tog sig en grupp in på området och gjorde en brottsplatsundersökning, "CSI Bofors". De hann vara där i timmar innan de såg till att bli upptäckta. Då bjöd de securitasvakterna på fika och hade ett intressant samtal om vapenexport.
Tidigt på morgonen blockerade 3 grupper varsin ingång genom att låsa fast sig i rör. Just när folk kom och skulle arbeta. De lyckades hålla blockaden i 40 minuter! När min grupp och spexgruppen dök upp hade de nyss blivit borttagna. Det var mycket media och poliser där. Spexgruppen gjorde konster och spexade. Några av oss sjöng fredssånger och stod med banderoller. På en banderoll stod det "Använd er excellenta kompetens fredligt", en av arbetarna i byggnaden gjorde tummen upp åt den! En av ingångarna var avspärrad med tejp efter blockaden men en annan var ganska obevakad. En av dem som varit med i blockaden tog ett nytt rör och gick dit och låste fast sig igen! Det tyckte vi var himla roligt och även polisen kunde knappt låta bli att dra på munnen. När de fick loss honom fick han åka med till stationen eftersom han sade att han skulle låsa fast sig igen.

Sedan var det dags för min die-in-grupp + ett gäng nytillkomna. Vi kallade oss "The Consequenses" för vi visade konsekvenserna av vapenexporten. Holländaren i vår grupp höll ett kort tal om vapenexport och avslutade med "This is the consequenses". Då låtsades vi bli skjutna och föll döda ned på marken. Andra ritade konturer runt oss med krita. De utomstående sade att det såg väldigt effektfullt ut. Det hölls en tyst minut för offren i Irakkriget. Jag sjönk in i en härlig avslappning, jätteskön förutom att ena benet somnade och andra knäet gjorde ont, men är man död så är man stilla (iaf tills man omärkligt (?) flyttar benet lite). Polisen reagerade inte utan lät oss bara ligga. Så tillslut bar andra aktivister bort oss och vi "vaknade till liv". Jag var besviken i timmar för jag trodde aktionen var meningslös. Men väldigt mycket media hade visst filmat och fotat - vilket jag fick se nästa dag! det är inte varje dag man är på förstasidan i lokaltidning och tv!
Sedan var det dans och spex utanför den avspärrade ingången. Två personer gick genom avspärrningen för att göra en egen die-in men de hann bara måla ett streck innan polisen snabbt körde iväg dem till stationen.
Poliskontakten var väldigt bra och de betedde sig schysst och pratade med oss och våra dialogpersoner. Ofog hade ju haft dialog med polisen i månader och även med vapenföretagen. De sistnämnda ville vi har mer dialog med men de ställde inte upp.
På natten var tre grupper ute. Samma grupp gjorde brottsplatsundersökning igen på ett annat ställe. De hann vara inne en timme innan upptäckt men i tidningen stod det att de upptäcktes omgående, hmmm. Securitas reagerade trevligt med "Hej är det ni igen" men blev lite mer irriterade när det hördes på deras radio att en massa andra aktivister höll på... Det var ett gäng som klättrat upp på taket och hängt ner banderoller där det stod "Krig AB" och "Svenska vapen dödar".
Tidigt på morgonen gjordes en blockad framför ännu en ingång. Denna blev kvar i 5-6 timmar, och de var inte lite trötta sedan.

Intressanta skrämmande fakta: Sverige säljer vapen till krigförande länder, diktaturer och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Detta bryter mot internationell lag och svenska riktlinjer. Det fanns t.ex. svenska vapen i Vietnamkriget. Idag finns svenska vapen i Irakkriget och på flera andra ställen runtom i världen.

Min dröm är ett Sverige som aktivt kämpar för fred i världen med fredliga metoder.

Läs mer: www.ofog.org
http://www.nwt.se/ArticlePages/200706/17/20070617124002_653/20070617124002_653.dbp.asp
http://www.nwt.se/ArticlePages/200706/18/20070618231010_043/20070618231010_043.dbp.asp
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/19598
http://www.yelah.net/news/20070622122534

Pigga sjukskrivna söker jobb(a ihjäl sig)

2007-05-31T11:49:00.000-07:00

Arbetsansökan:

"Jag är ett långtidssjukskrivet psykfall som har stora stressproblem, koncentrationssvårigheter och svårt för plötsliga förändringar. Tar lång tid på mig att komma ut genom dörren - vilket ofta gör mig försenad och än mer stressad. Vissa dagar är jag deppig och/eller socialfobisk eller bara trött och segtänkt. Sover dåligt i perioder och lider av stresskänslig magkatarr. Kan inte göra för mycket saker och inte ha något planerat varje dag för då blir jag sönderstressad och slutar fungera.

"Vill någon anställa mig? Ni får nog snabba på för jag är säkert jätteeftertraktad på arbetsmarknanden. Jag skulle kunna söka jobb som t.ex. dethär:

"Arbetet kommer att vara intensivt och tempot kommer periodvis attvara väldigt högt. Du bör därför vara stresstålig och ha ett positivtoch peppande sinnelag.

"Eller nej, misstog jag mig? Detdär var inte en arbetsansökan. Det är ju ett recept på utbrändhet!

Regeringen och förnedringskassan trodde att man skulle kunna kasta ut var 3:dje sjukskriven i arbete. Men hoppsanhejsan folk var visst sjukare än de trott (Surprise!), bara var 8:de var tillräckligt bra för att ens gå på utredning om saken.
Ja för vi sjukskrivna är ju inte det av någon god anledning. Vi är ju bara lata. Nä jag borde verkligen ta mig i kragen. Skaffa ett jobb och stressa ihjäl mig som en god medborgare.

Heja Sverige friskt humör! Det är det som susen gör!

Det viktiga här i livet

2007-04-12T15:08:00.000-07:00

Vet inte om det var för att jag precis såg "Masjävlar" eller om det hade kommit upp ändå. För sen blev jag bara liggandes. Allt detdär som gått och malt ett tag, som mer eller mindre varit medvetet. Tankar om att jag är så trött på all denna ytlighet. Alla dessa fasader som vi människor håller upp. När man träffar folk, vad pratar man egentligen om!? Inte vad som är viktigt iallafall. Vi borde prata om viktiga saker! Som livet och döden. Djupa saker. Känslor och kärlek. Längtar alltid efter sånadär stunder som efterpartystäming på fest och sociala grejer. Då när folk lugnat ner sig och man pratar om djupa saker, verkligen lär känna varann. Men det sker nästan aldrig. För folk åker hem eller fortsätter bära fasader.

Har mått så dåligt att jag äcklats åt alla dessa lyckade människor som har allt jag vill ha. Inte för att jag inte unnar dem det. Utan för att det visar så tydligt att jag inte har det, och påminner mig om hur lång och snårig vägen dit är. Fast jag vet att dom förmodligen inte är så lyckliga under ytan. För vem är det? Men vi pratar inte om det. Vi har alla våra sår. När man var liten och slog sig gick man o grät en skvätt. Sen fick man ett KalleAnkaplåster som gjorde något roligt av det. Var lite stolt nästan. Det trillade bort, läkte o försvann. Nu döljer vi våra sår. De gör ont på ett annat sätt. Nu lär vi inte av varandras erfarenheter för vi har ju fasaden. Vi gråter i smyg. Och vi som prövat att gråta offentligt vet att många vet inte hur de ska bete sig när någon gör det. För de har så fullt upp med sin egen nervositet. Vi är bra sorgliga vi människor. Hur blev det så?

Vissa tider kommer saker upp. Som knoppar ur marken varje år. Utan att man ens tänker på att man tänker så mycket på det. Tills en dag, "Ja just det ja, nu är det den tiden igen, har jag fortfarande inte kommit över det?". Men nu vet jag. Man kommer aldrig över de man älskar (inte ”älskat” för de finns kvar på något vis). De blir en del av livet, efter den värld som gick under. För kärleken finns alltid kvar. Och oron för de som är här. De som betyder något.

Ibland är det som att man får överdoser av tankar, som att man ser det lite klarare, nästan utifrån. Nog har jag lärt mer nu, som inte går in i det så. Det är ju faktiskt otroligt att jag står upp, efter allt som hänt. Och jag borde påminna mig oftare om det. Det skulle väl minska bitterheten över det man inte har. Det som man inte haft tid att skaffa för man har haft fullt upp med att dö, överleva och lära sig leva. Försöka tänka att man lärt sig viktiga saker som man ska ha nytta av på något vis, kanske stötta andra. Det är lite som shamaner som blev allvarligt sjuka/skadade och mer eller mindre dog, åkte iväg till andra världar och lärde sig saker. Kom tillbaka med en enorm kunskap, ett tungt ansvar att bära. Ofta ofrivilligt. Hur ska jag lyckas få ur mig denna kunskap så att den blir till glädje för andra, så att det kommer något bra ur allt?

Om folk bara visste mer om livet, om sig själva och varann. Vågade lära sig, lyssna och prata. Så skulle de nog inte se ner på andra så lätt. Med mer förståelse, mer empati, så skulle världen bli så mycket bättre. Om vi verkligen tog vara på det som är viktigt.

De hotfulla kvinnobrösten?!

2007-01-22T08:59:00.000-08:00

Janet Jackson pratade om ”what happened at superbowl” för första och sista gången på Oprah Winfrey show idag. Vad som hände var att hon och Justin Timberlake hade en show där de övat in att han skulle dra av henne topen, då hon hade en annan top under. Han råkade dra av den under också och hennes ena bröst syntes för en sekund, hon skylde sig genast. Ändå blev det ett sådant otroligt rabalder och upprördhet. Det var med på nyheter över hela världen. Som hon själv sa så kunde hon inte förstå varför det blev sån uppståndelse. Det fanns ju så mycket viktigare saker som hände – som att de var i krig t.ex. Det var ju ett misstag. T.o.m. USA: s first lady uttalade sig ”sånt ska inte barn behöva se”. Vad är det barn inte ska behöva se? Vad är det som är så hemskt med ett kvinnobröst? Det är väl snarare betydelsen som vuxna lägger in i dem. Barn har inga konstiga förhållanden till bröst förrän vuxna lär dem att de ska ha det. Det var ju nyss deras matkälla för sjutton!
Justin Timberlake har senare uttalat sig. Sade att båda var med på arrangemanget, men han fick bara 10 % av skulden. Han sade även att kvinnor och etniska personer döms hårdare (är inte alla etniska?). Det för mig mest skrämmande är denna händelses uppförstoring. Ett helt naturligt vanligt kvinnobröst visas, av misstag dessutom, och det skulle vara skandal och en stor världsnyhet!? När män går runt med sina bröst hursomhelst utan reaktion. Jag har bara ett ord för det, DUBBELMORAL! Och som vanligt förväntas kvinnor ta ansvar för sexualiteten, 90 % skulle vara hennes fel! Och hur tunn är inte gränsen egentligen? Urringningar går bra, krävs mer eller mindre, men när en bröstvårta syns då är det skandal!? Om den sitter på en kvinna alltså. You´re damned if you do, you´re damned if you don´t.
Både i Göteborg och i Stockholm har fetishklubbar tvingats stänga eller byta regler. En orsak var att man sett nakna kvinnobröst (oh nej vad hemskt!). I sin motivering skrev en inspektör att ”kvinnans bröst är en del av hennes könsorgan”. Eh, va!?!
Här i Göteborg gick några kvinnor och badade på badhus, utan bikinitop. Det blev ett jädrans rabalder. Folk blev arga och jagade dem. De blev utkastade men fick pengarna tillbaka. Med vilken motivering?
Behöver jag säga att jag är så förbannat trött på att bli sexualiserad jämt? Hur många varma sommardagar har jag inte önskat att kunna slänga av mig både linne och bh för att få lite svalka (det kan bli jävligt svettigt mellan bröst). Och hur otroligt många gånger har jag inte velat gå på stan, gå ut o dansa, gå utanför dörren med nåt urringat på mig – bara för att det är skönt, svalt, snyggt, eller bekvämt? Och hur många gånger har jag låtit bli? för att inte bli utsatt för alla dessa blickar, ord, tafsningar och beteenden. Mina bröst hänger alltid där, det betyder knappast att jag är på sexhumör så fort de syns mer eller mindre.
Alla har bröst. Alla kvinnor har kvinnobröst. En del män har t.o.m. större bröst än kvinnor. Alla ser olika ut. De har varierande funktioner och de finns alltid där. Så låt dem vara. Nästa gång någon råkar visa patten, säg då ojsanhoppsan, eller säg inget alls – för vad är det att bry sig om?

Om jag får ett barn

2007-01-20T10:15:00.000-08:00

Om jag får ett barn. Så ska jag visa att jag älskar henne (eller honom). Jag ska visa att jag alltid finns där. Jag ska säga ”Jag älskar dig” varje dag, precis som jag gör med katterna femtioelva gånger om dagen. Och kalla henne tusen smeknamn som katterna, älskling, darling, gosis, skruttis, ängel, busis, älskade, vännen osv. Men inte bara söta saker, utan också beröm och peppning som ”vad bra du är” och ”jag tror på dig” och sånt. Och då menar jag beröm och inte en massa duktighetskrav om att si och så måste det vara och se ut och göras och bli. Näe, såna krav är skit, det får en bara att må dåligt. Yta är så oviktigt och blir bara till ett fängelse. Mitt barn ska växa upp till en fri och självständig människa med bra självkänsla. För jag ska visa att jag älskar även när hon misslyckas, när allt inte blir perfekt och när världen är uppochner. Mitt hjärta ska alltid finnas hos henne och det ska hon få veta. Jag ska inte vara överbeskyddande, utan låta henne våga, upptäcka och lära sig, så att hon en dag kan flyga på egna starka vingar till sina drömmar. Och blir det svårt så finns jag alltid där. Hennes drömmar ska vara hennes, jag ska aldrig pracka på henne mina, så som många gör. Den enda dröm jag har är att hon ska vara lycklig. Om hon vill bli president så ska hon bli det, vill hon jobba på fabriken hela livet så ska hon det, vill hon bli professor så ska hon det, vill hon gifta sig så ska hon det och vill hon inte så ska hon ge fan i det.

Vi ska prata om allt mellan himmel och jord, inget knussel och tigande. Jag ska inte vara dömande eller förlöjligande eller bli överdrivet orolig så att hon inte vågar säga något. Jag ska lyssna, försöka förstå, stötta om det behövs, dela med mig av mina erfarenheter och kunskaper och göra så gott jag kan. Vi ska prata om allt från sex, till bajs, till politik, religion, känslor, döden, livet, kärleken, senaste teveprogrammet, sprit & knark, etik & moral, frukostflingor, brunbjörnar, blåbär och filmfestivaler. Allt. Om hon blir mobbad eller antastad, kommer jag redan ha lärt henne att slå tillbaka både psykiskt och fysiskt. Och hjälper inte det ska jag riva upp hela skolan, kanske halva världen så att allting blir som det ska. Och jag ska göra mitt bästa för att inte tvinga in henne/honom i könsroller och andra begränsande normer. Hen ska få lära sig och förstå det som är viktigt här i världen: Kärlek, respekt, empati, vänskap, självkänsla och att vara sig själv.

Man ska inte bara säga att man älskar sitt barn. Man måste visa det också för att det ska betyda något , i handling. Ställa upp när det behövs, med vad som krävs. Och låta henne veta att man alltid alltid alltid finns där. Att hen alltid är älskad.

adjö 2006, hello 2007

2007-01-08T06:26:00.000-08:00

Vi poängsatte vårat 2006 häromdagen på en skala mellan 1 och 10. Jag satte tre. Mycket med tanke på att det var bättre än åren innan. Hela året har varit fullt av att bearbeta saker som hänt de åren. Som 2005 (1p) – året då männen förstörde mitt liv, och 2004 (0p, eller får man sätta minuspoäng?) – det värsta någonsin då jag blev sjuk och var mer död än levande. Så det går framåt och det får man ju faktiskt se som positivt.

Året började dåligt med fortsättning av skit från året innan. Och fortsatte hela året med besvikelser, starka jobbiga känslor, hinder, och ledsamhet över att många inte förstod eller ens verkade bryr sig. Vänner försvann eller vandrade bortåt, medans andra kom närmre. Började under våren på massa kurser och föreningar för att skaffa mer kunskaper och vänner, det gick både bra och dåligt. Gick på healing under hela året och jobbade jättemycket med mig själv och kom framåt.

Vi berättade också om de händelser som varit bäst under året. För mig var det Prideveckan och F!-valkampanjen. Pride för att det var en härlig, intressant, färgglad festival och superdunderparad i solsken med massa coola feminister och kändisar i fi-delen; skönt att komma bort från vardagen och härligt att vara med massa goa vänner. Fi-kampanjen var otroligt utvecklande. Från att någon gång i April gå på skakiga ben till ett möte, i maj gå till infobord och vända om pga. nervositeten men gå tillbaka och genomföra det, till att vara med och skriva gbgs kommunmanifest, sedan göra valkampanj och t.o.m. stå i valbaren och coolt prata med väljare (något som varken jag eller andra trodde om mig). Någon sade att det lyser om mig när jag pratarom fi. Och jo jag var helt hög på valkampanj! Kunde varken tänka, prata eller drömma om något annat. Det kändes så viktigt och bra och var nog första gången jag känt mig meningsfull sen sjukskrivningen.

Såklart gjorde jag väl för mycket och körde slut på mig. Det i kombination med valnederlaget och att t.o.m. rasistpartier kom in och empatilösa alliansen blev regering gjorde att jag föll snabbt ner i hopplöshet, besvikenhet och utmattning, och orkade mindre än innan. Resten av året försökte jag väl repa mig från det. Men skapade stressande rutiner och måsten tills jag fick lite kris, insåg saker om mitt stressbeteende och därmed ändrade inställning och tog bort krav på mig själv. Blev också bortstött av en väldigt nära vän sedan flera år, som bestämde sig för att låta sin flickvän kontrollera sitt liv. Sorgligt. Blev på slutet bättre på att säga ifrån på skarpen/skälla ut folk och därmed inte ta ut all ilska på mig själv. Det som lyste upp höstmörkret var häng med vänner, bl.a. pizzakvällarna på Kellys som alltför ofta kändes som att de fick mig att orka. Det har gjort mig gott att komma närmre såna fina vänner som både ställer upp och går att ha skoj med.

2006 års nyårslöften: *Att få igång hjärnan. *Försöka motionera. Båda lyckades hyfsat. Jag har läst en del särskilt på slutet; satt mig mer in i politik, diskuterat, informerat och övertalat; och lärt mig lite om hjärnan och utbrändhet. Har tagit promenader nästan varje dag under hösten, dock ej på slutet eftersom det blev till ett stressande måste men fortsatte då och då av lust och bara farten. De processerna fortsätter för i år kommer jag läsa ännu mer och börja motionera i någon förening.
2007 års nyårslöften: *Läsa mycket mer (prioritera det framför saker som t.ex. hushållssysslor annars blir det inte av) *Kolla mer på musikaler och teater * Se mer filmer. Detta blir alltså ett kulturår :-)
Sedan skulle jag ju gärna komma igång med stickandet som inte lyckades i höstas, syendet som väntat länge, örtkunskaperna som skjutits upp, fotona som behöver sättas i album, och skrivandet som är delvis påbörjat. Vi får se, kan inte göra allt på en gång. Men jag ska fan lyckas bättre med trädgårdsodlingen i år, det kan ju faktiskt vara bra att rensa landet lite oftare…
En del drömmar har jag kämpat för, varav några kanske slår in under året.

2007 here I come!

Svartsjukehelvete

2006-12-23T06:10:00.000-08:00

Du är inte min vän längre. En vän är någon som bryr sig och agerar därefter. Inte någon som förbjuder en att ringa, till och med när man har jätteångest. Som förskjuter sin bästa vän pga en svartsjuk flickvän. Som tror att man fortfarande är vänner - när det passar sig. Som kommer med patetiska jävla ursäkter för att inte inse att han beter sig som en riktig skit. En svikare.

Ni har ingen jävla rätt att låta mig sota för hennes svartsjuka och din feghet. Jag har försökt och gett henne chanser, men när hon fortsätter kontrollera dig och stöta bort mig så kan jag inte tycka om henne. Och inte dig heller när du beter dig som du gör. Förvänta dig inte att jag ska vänta mer, jag har väntat i månader. Och att jag har andra vänner nu gör det inte mer rätt att du skiter i mig. Säg förihelvete inte ett enda bortförklarande ord till om kulturkrock! Det är illaluktande sörjig jävla svartsjuka, oavsett kultur!

Jag har ju sagt att jag mår dåligt av att du ringer. Att du inte ska ringa mer innan du förstår. Ändå ringer du. Vill inte höra en enda jävla dålig ursäkt mer! Ge fan i att ringa å förstöra mitt mående! Tänker fan inte fira att någon tar min vän och du är så feg och taskig att du låter henne göra det. Har du inte läst bröderna Lejonhjärta? "Ibland måste man göra sådant man inte vågar annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Du är en riktig jävla praktlort!

26, utvecklad och på väg

2006-12-20T09:34:00.000-08:00

Då var man 26 då (i förrgår). Känns bra.
Jag tror bestämt jag har hittat min plats och vart jag är på väg. Vill bo i Göteborgstrakten, här trivs jag och har vänner, som tog några år att finna rätt och komma nära. Jag kan göra och plugga det jag vill här utan att behöva flytta, kan resa, skriva, lära mig om världen och människor. Planerna för de närmsta åren både känns bra och verkar vettiga. Trappa ut ur sjukskrivningen med lärdomar i bagaget och göra det jag känt och längtat efter. På kollektivfronten börjar saker hända. Snart har jag nog socialare boende och mer glädje i vardagen.

Jag gjorde chokladkaka med chilifudge som blev bränd, bortskuren och skrövlig (inte slät alltså). Och från marsipangräddtårtan vällde grädde ut underifrån och jordgubbarna ovanpå rann. Men jag brydde mig inte för jag visste att det var gott. Det kanske låter som småsaker men för mig är det stort. Förr hade jag skämts, då var perfektheten och självkraven stora. Nu kan jag känna vad som är viktigt. Och tårtorna blev väldigt uppskattade, både för smak och utseende!

Önskade mig kramar, snö och en bättre värld . Fick ingen snö tyvärr men lite kallare väder. Hade inte räknat med att få fysiska presenter. Fick finfina grejer: noblesse, mörk choklad, naturligt tvättmedel av nöt(!) från Indien, hemmagjort jättefint grönt pärlarmband; skivor: Lesbisk Lucia, Laleh, Marit Bergman, Maud Lindström; fototavla på F!:s pridetåg (som vi gick i) med 4 kändisar synliga (Unni, Mian, Gudrun, Tiina) - en gladbild! och "Just för att du finns har Röda korset fått en extra bidrag idag! Må många människor bli hjälpta tack vare dej!". Så fina presenter, vännerna vet vad jag tycker om.

“I say so long to self-pity, goodbye blues” Marit Bergman

In med mera galenskap

2006-12-08T17:48:00.000-08:00

Blev så trött på mitt tråkiga inrutade liv, hatar det.
Jag vill flytta in i ett halvgalet härligt kollektiv. Färga håret lysande rött eller grönt. Slå ned folk. Spränga nåt. Mörda våldtäktsmän. Något.

Rutiner och förutsägbarhet är fan det sista jag ska ha. Det har jag fått för mycket av. Jag ska söka kollektiv intensivare, sluta vela. Har ju prövat att bo själv och det är för ensamt. Behöver folk och lite galenhet omkring mig, för att inte bli koko och osocial. Ska färga håret lysande rött (grönt ser jag nog för jävlig ut i). Ska förstärka och galna till min klädstil, ungefär så som jag höll på i gymnasiet. Har tråkat till mig på senare år. Ska lägga ned alla jömla rutiner. Göra det jag känner för.
So what om jag inte läser tidningen? So what om det inte är städat? So what om jag är uppe hela natten?
Jag behöver inte skapa mitt eget fängelse. Då blir man knäpp. Jag ska vara härligt galen.

Hundhelvetesägare

2006-11-29T11:56:00.000-08:00

Men fy fan!

Världens sötaste fina lilla Chip, en tibetansk spaniel (halvliten hund), har blivit biten. Har redan varit med om husse och mattes "skilsmässa" och nu också dethär. Häromdan var han ute och gick. Plötsligt från ingenstans flyger en dalmatiner över en häck och hugger honom i halsen och in i benet. Han klarade sig men fick gå med tratt i flera dagar och nu bandage om foten så att han inte kan gå. Han som redan var lite rädd av sig. Hur ska det nu gå?

Varje vecka (vad jag ser, om somrarna), blir katterna jagade av folks lösa hundar som går förbi. En del har t.o.m. varit på väg in i lägenheten. Alla dessa mardrömmar och hemska bilder jag haft om vad som kunde hänt. Om någon skadar mina barn ansvarar jag inte längre för vad jag gör.

En gång i tiden blev jag nästan hundbiten. Gick förbi på vägen utanför grannens trädgård (några gårdar bort som det är på landet). En lös, skällande aggressiv hund springer fram och hoppar upp mot mig. Jag bara stod där. Försökte hålla mig lugn. Efter en stund flyttade den sig fortfarande skällandes till sidan av mig. Jag gick sakta framåt och bort därifrån. Pappa åkte och skällde ut grannen. En annan granne som joggat förbi hade blivit biten av en hund från samma gård. Kunde blivit så jävla hundrädd efter det. Men på något vis tvingade jag mig själv att tänka att bara hundar som beter sig obehagligt är farliga. En annan hund högg mot min hals på en fest efter att vi kelat, helt oförberett. Den betedde sig konstigt mot andra också, lämnad bland folk som inte kände den trots att ägaren visste att den var sån.

Man hör så mycket om hundbett år efter år. Och det är säkert ett stort mörkertal. Eftersom media bara rapporterar om kamphundar fast det är många andra hundar som också gör det, och skadade katter räknas väl inte ens.
Jag älskar hundar. Känner och har känt en hel del fina. Men de kan vara farliga, och man får sällan förvarningar.
Alltså vad är det för jävla fel på folk som inte kan koppla sina hundar!!!? Det heter alltid att "nämen min hund är ju så fin och snäll!" men likförbannat händer det!!! Jävla idiothelveten!!! Hundar ska vara kopplade, hur snälla de än verkar! Även om de är gosiga mot sin husse eller matte är det inte säkert att de är det mot andra människor och andra djur. Det borde fan vara lag på koppel! och hundkörkort!

Bada är bättre än virus

2006-11-23T11:12:00.000-08:00

Idag skulle bli en så lugn och skön dag. Jag tappade upp ett härligt bad, tände ljus och lade fram böcker att läsa. Likt ett blött russin skulle jag mysa i timmar. Skulle bara ta bort viruset från datorn först...

Nu har jag spenderat större delen av dagen med att försöka bli av med virushelvetet. Dagens lärdomar: Om du får virusvarning och tar bort viruset är det inte alltid helt borta. Om det sedan ploppar upp virusprogram som du aldrig sett förut(virusburster), som vill att du ska köpa det. Då har du jävligt rätt i att vara misstänksam. Det ÄR ett virus, som luras att vara virusprogram! (av alla jävligheters jävligheter!) Köp då Spydoctor så kan Virusburster brinna i helvetet(eller var det nu tar vägen)! Det kan man spara en hel del timmars frustration och tårar på.

HATA HATA HATA MÖRDA MÖRDA MÖRDA!

så, nu känns det bättre. Nu ska jag:

BADA BADA BADA LÄSA LÄSA LÄSA!

Nu har badet kallnat och ljusen slocknat. Ska tappa upp nytt. Nu ska min ömma, värkande kropp och snurrande hjärna fyllas av lugn och värme i en sagolik harmoni. Eller något. Om jag tänker så så blir det så.

Kränkthet

2006-11-08T08:49:00.000-08:00

(som en klok person sade till mig)

"Jag tycker att det är den kränkta personen som ska definiera kränkningen. Om någon känner sig kränkt så är den kränkt – ingen annan kan bestämma det åt en. De var inte ens där."

Manshat, mansfobi, äckel & jävelskap

2006-10-23T11:18:00.000-07:00

Jag hittar inte ens ord. Det finns så många männsikor som är så jävla vidriga, puckade och taskiga på olika vis. Och nästan överallt i mitt liv beter sig folk samtidigt.

Jag förstår manshatet mer än någonsin. Det vore snarare konstigt om man inte hatade dem som gör en illa gång på gång. Jag vet att människor är de kanske fegaste varelser som finns på denna jord. Jag har nog förstått vad som menades med "kärringmaffian". Jag har förstått att det är empati som världen saknar, att det är därför allt elände finns. Och jag blir förtvivad över att nästan ingen är villig att skaffa lite självinsikt för att förstå hur de beter sig mot andra. Det är skrämmande att så många vuxna beter sig som elaka oförstående barn. Det är hemskt att se att så många skyller på andra, och inte vågar eller vill ta ansvar. Och bara tanken på att de flesta som läser dethär kommer tänka att det gäller andra och inte mig.

Sådanahär dagar har jag svårt att förstå varför jag fortsatte leva i en så vidrig värld. Varför skulle jag kämpa så mycket med mig själv och vara så modig när andra inte är det? Vad tjänar det då till? Hur orkar man leva så maktlös i en så uppfuckad värld?
Men nu har jag sagt och visat vad jag tycker gällande nästan all skit som pågår omkring mig. Mycket mer kan jag inte göra. Bara vänta och se vad som händer.Fast det skulle vara så skönt att få ut aggressionerna där de hör hemma. Att skälla ut och skrika åt vissa hur taskiga och/eller fega de är, att bara gå fram till andra och slå dem sönder och samman. Få dem att känna åtminstone lite av det lidande de orsakat.

"Brott/Händelse: Sexuellt ofredande""Beslutsmotivering: Förundersökning nedlägges - Brottet går uppenbart ej att utreda" Polismyndigheten i Västra Götaland

Tänkte de ens på hur det känns för mig? På att jag egentligen inte vill gå utanför dörren längre? På att jag inte kan förmå mig att gå den gatan igen?På att en kvinna inte är säker någonstans?
Har funderat på så många självförsvarsgrejer men det är svårt att komma på något bra. Hammare?Hårspray i ögonen?Tårgas?Stålhättekängor?Häftpistol? Alla har sina nackdelar. Kanske bäst med någon slags obehaglig färgspray? Finns det? Så att polisen kan hitta äcklen. Men helst av allt skulle jag vilja ta en bultsax och knipsa av skiten på alla jävla äckel och typjävlar.

Jag har utvecklat mansfobi. Det är en process som pågått hela livet men blivit värre och värre med åren. Varför ska männen få styra världen in i minsta detalj? i minsta skrymsle och vrå, i våra hjärnor, våra hem, våra gator, våra lagar, normer och allt överallt. Och varför måste en del kvinnor börja bete sig lika illa som männen? Varför undviker jag att gå hem i mörkret på kvällarna, eller gör det i rädsla? jag som aldrig skulle vara rädd för sådant. Varför kan jag inte ens vara trygg där jag bor? Varför finns här blottare, äckeltafsare och mobbare? Varför förstår inte människor hur djävla indränkt kvinnohatet är överallt? Att det är det som orsakar manshatet. Manshatet kommer finnas så länge kvinnohatet finns.

"Du kan slå mig i bitar
nånting inuti kommer att stå upp ändå
Du kan slå tills det vita vita
hatet är allt som återstår
Jag vill inte va rädd
varför måste jag vara rädd?" Kent

Mina coola feministbrudar är de som får mig att överleva. Tack! Ni ger mig styrka.

Betyg=dum eller duktighetssstämpel

2006-10-15T06:35:00.000-07:00

Nu ska det sättas betyg redan från 6: tte klass. Nu ska barn redan från 12 års ålder få veta hur dumma de är eller hetsas att bli sjukligt duktiga. Vad lär betyg barn egentligen? Jag fick lära mig att jag var dum i huvudet. Mina syskon och många klasskompisar hade jättebra betyg. Mina var halvdåliga. Jag tog det som ett bevis på att jag var dum i huvudet. Jag skolkade ju aldrig och gjorde mina läxor så det var ju inte det som det berodde på. Felet måste alltså ligga hos mig. Så tänkte jag. Det var vad skolan och samhället lärde mig. Och när jag sökte till utbildningar kom jag knappt in. Och tvivlade på om jag ens borde söka, jag kanske var för dum för studier ändå?

Med åren har jag fått andra insikter. Jag kanske inte var så dum. Kanske berodde det på lärarnas konstiga individuella sätt att sätta betyg, på att jag mådde dåligt, på att ingen trodde på eller uppmuntrade mig, på att jag blev osynliggjord i klassrummet och att vad man vågade säga på lektionerna påverkade betygen mer än vad jag skrev och gjorde. Det finns flera olika sätt att vara smart på, IQ är inte allt. Men hur lätt är det att veta sådana saker när man är ett barn? Och varför ska sådana orättvisor styra vem som får komma in på universitetet? Är de med bra betyg verkligen bäst lämpade för vilket yrke som helst? Det borde utformas andra sätt att kolla lämplighet inför olika utbildningar, för jobben de leder till är väldigt olika. En människa med bra betyg är inte kompetent och bra på allt, och en människa med dåliga betyg är inte inkompetent och dålig på allt. Alla människor är bra på olika saker och måste också få stöd och chans att utveckla och få ut det, både för sitt eget och för allas bästa.

Personer med bra betyg har det inte alltid så lätt heller. Ett bra betyg kan lätt bli förväntningar och krav från omgivningen och tillslut hos en själv. Får man bara uppskattning för sina bra skolresultat och betyg och inte oavsett hur det går så missar man den viktigaste lärdomen av alla, en bra självkänsla. Man får inte lära sig att man är bra oavsett hur det går. Duktighet leder till saker som anorexi, utbrändhet och självdestruktivitet; och en gnagande tomhetskänsla av att man innerst inne inte tycker att man är något värd. Hur många duktiga tjejer finns det inte i skolan som kämpar för uppmärksamhet som mest ges till stökiga pojkar? Hur många barn vet inte vem de är utan sina betyg?

Högerregeringen älskar krav, till och med på barn. Vad barn behöver är kärlek, gränser och respekt. Inte en stämpel som säger dum eller duktig!

Blottare

2006-10-11T04:48:00.000-07:00

Fy faan!!!Jag råkade nyss ut för en blottare, i mitt eget bostadsområde. Var ute och gick och mötte honom på en väg. Precis när jag var nära drog han ner byxorna, viftade på skiten och flinade. Jävla äckel!!! Tänkte att jag måste komma ihåg hur han ser ut. Ville slå ned honom men han var förmodligen starkare än mig. Gick hem och ringde polisen och gjorde en anmälan. De kom hit och pratade med mig. Fick säga hur han såg ut, vad han hade på sig, vad han gjorde, var det var, om jag skulle kunna känna igen och peka ut honom. De skulle kolla efter honom och kanske får jag komma och kolla på foton.
Men hur lätt är det att hitta en viss ung man med mellanösternutseende i Hammarkullen?! Det finns ju så många.

Tydligen kunde man få prata med någon från brottsofferjouren. Visste inte vad jag skulle svara på det, ska få brev hem. De undrade hur jag mådde och tyckte att jag borde prata med någon iaf. Jag är helt skakig och upprörd. Så jävla arg och äcklad! Vill aldrig någonsin se en äcklig jävla kuk till!!!

Tantvarning

2006-10-09T08:47:00.000-07:00

Jo det är såhär att är på väg att börja sticka. Har varit sugen ganska länge. Fick hjälp av mamsen att återuppliva minnet hur man gör. Så nu kan jag både räta och aviga maskor. Jag vet också hur man gör öglor att börja med, avslutar och byter färg. Jag och två vänner ska ha symöten hemma hos varandra och bjuda på mat. Jag har sopat och gjort fint inför det. Är jag en tant nu? Jag menar, efter 25 kan det väl bara gå utför?

Jag tänker virka sedan också. Jag bakar eget bröd, gör egen youghurt, lagar mat och bjuder, fyller på matförrådet, kollar receptböcker, pysslar i lägenheten, odlar, syr och lagar kläder, skriver shoppinglistor, läser tidningen till frukost, lägger mig och går upp vid samma tid. Jag har till och med blivit förtjust i långa kjolar, 60-talsklänningar, skjortor och blusar. Marit Bergman har en väldigt snygg klädstil. Hon sa själv att hon gick direkt från barn till tant. Men det är ju tydligen modernt med tantkläder. Numera kan man ju hitta samma slags blusar på H&M som tidigare bara fanns på myrorna och i gamla tanters garderober på äldreboendet. Och förresten läste jag häromdagen att det blivit inne att sticka. Shit! Jag är en hipp tant! Är det bra?

Skit i måstena

2006-09-28T09:38:00.000-07:00

Tänkte haft en så seriös och politisk blogg. Kanske borde jag istället ha en psykfallsblogg. Så att folk får en chans att förstå hur det är. Men det skulle jag isf börjat med långt tidigare, inte nu när jag är på väg upp. Inte nu när ångestdemonerna inte styr över mig längre. Idag är ingenting mot då.

Dagen börjar dåligt. Först stöter jag till frukosttemuggen och får varmt te över hela armen. Bryr mig inte så mycket om smärta men börjar storlipa av helt andra anledningar, vet knappt vilka. Som att allt släpptes ut. Tydligen håller jag tillbaka saker. Men vet inte riktigt hur man släpper ut dem då och då. Har liksom ingen ventil jag kan öppna ibland där all skit pyser ut. Skit i allt jag skulle göra, får bara ligga i sängen och kolla på video idag tänkte jag. Lyckligtvis ringde e och sa åt mig att inte gå ner i ältandet och ta en promenad. Det hjälpte.

Om och om och om igen tvingas jag inse att jag inte orkar så mycket som jag vill. Men inte ens när jag försöker vila går det bra. För jag gör allt till krav. Jag måste vila, måste titta på video, måste läsa den och den boken, måste läsa tidningshögen, måste spela gitarr, måste skriva jätteseriösa texter, måste gå ut o ha roligt, måste klippa gräset, måste diska, måste laga god mat, måste ta promenader, måste ha rutiner, måstemåstemåste. Ingenting blir roligt då.

Nu skiter jag i alla saker jag tänkt göra. Skiter kanske t.o.m. i veckans möten, det är inte min sak att reda ut andras krångel. Det som står på min att-göra-lista gör jag när jag får lust. Det enda jag måste är att sluta bestämma vad jag ska göra hela dagarna

Och så sätter jag mig framför datorn. En skruv i stolen trillar ut. Strax sitter jag bakom stolen på ryggstödet. Sedan bränner riset vid. Klantdag idag alltså. Men nu brister det inte längre av småsaker för det kom väl ut i morse.
Ska jag börja gå ut i skogen och och skrika? så att grannarna tror jag är galen. Eller starta en "fightclub"? fast jag vill inte slå på folk jag tycker om. Eller säga till folk vad jag tycker om hur de beter sig? fast då blir det fightclub på riktigt... iaf med en del.
Hur öppnar man ventilen innan den sprängs? Hur släpper man ut saker på ett bra sätt? finns det inga bra sätt? Borde jag bli terrorist?

Sverige, en demokrati?

2006-09-26T12:52:00.000-07:00

Om jag nu inte tyckte att Sverige var särskilt demokratiskt tidigare, så blev det desto mer uppenbart under valrörelsen. Som ett nytt annorlunda parti i sitt första val har man det mesta emot sig. Man får inte sina valsedlar distribuerade till alla vallokaler, inte heller betalda. Det får alla partier som haft minst 1% i något av de två senaste valen. Det skapar ett enormt organisationsarbete. Man ska placera ut valsedlar, fylla på och bevaka dem från sabotage som att någon ogillande slänger bort dem. I förröstningslokaler i 2½ vecka, i institutionsröstningslokaler, i vallokaler på den stora dagen. Samtidigt driver man valkampanj med mängder av aktiviteter jämt och ständigt, möten, stå i valstuga, klippa och klistra, affisheringskrig på stan, flygbladsutdelningar, torgmöten, föreläsningar, debatter, mailande, ringande, infobord, jippon, bloggande, artikelskrivande m.m.

Dag för dag dök det upp fler och fler odemokratiska orättvisor. Media använde härskartekniker så det stod härliga till. Nästan enbart riksdagspartier bevakades, det framgick en bild av att inga andra partier fanns. F! skickade massor med artiklar och debattinlägg, men de togs inte in. Vi hade ju knappt synts sedan i höstas då mediedrevet gick. Ren och skär mobbing med personangrepp då homofobin och kvinnoföraktet visade sitt fula tryne. I både tidningar och tv har gång på gång upprepats lögnen att F! sagt ”män är djur”. Detta trots att det gällde en helt annan organisation som visades i en o-objektiv manipulerad dokumentär som fälldes i granskningsnämnden. Svt tog ett beslut om att bara bevaka riksdagspartierna. Något de aldrig tidigare gjort. Ny demokrati t.ex. fick på sin tid massor med uppmärksamhet.

Valarbetare i förröstningslokalerna gick och sade till röstare att man inte kan skriva på blanka valsedlar, att de endast var för blankröstning. Detta är ren lögn. Man kan skriva ett partinamn om man inte hittar valsedlar för det partiet. Pga. av denna felaktiga information röstade inte folk på oss som ville göra det. En del röstade inte heller pga. att det inte fanns våra valsedlar i lokalen och de inte visste att man kunde skriva. Varför får inte alla röstare information om detta med sitt röstningskort? Fi-medlemmar och sympatisörer rapporterade in massor med lögner och felaktigheter över hela landet. På ett bibliotek gick t.ex. en valarbetare runt och sade till folk att F! inte ställde upp i kommunvalet. Fi vidarebefordrade dessa saker till valmyndigheten som reagerade med ojsan-hoppsan-vi-får-visst-informera-våra-valarbetare. Förhoppningsvis nådde den informationen fram men skadan var redan skedd.

Valmyndigheten tog sedan det odemokratiska beslutet att inte redovisa icke-riksdagspartiers röster, förrän på onsdagen då. Detta baserat på valundersökningar om att inga andra skulle komma in i riksdagen. Valundersökningar är inte ens särskilt tillförlitliga, de har ibland haft väldigt fel. Mig veterligen finns inga andra (s.k.demokratiska) länder som gör på detta vis. Har inte folket rätt att veta vad folket röstar? Har vi inte alla ett intresse av det? Hur kan en valmyndighet ta sig rätten att osynliggöra partier?

I valbaren fick vi besök av massor med skolungdomar som fullkomligt bombarderade oss med frågor. Deras lärare hade skickat dit dem. Men vad gjorde lärarna egentligen? Vad lärde de ut? Ungdomarnas frågor visade ganska tydligt att de inte kunde särskilt mycket om hur det politiska systemet fungerar. Inte när man får frågor som ”Tror ni att ni vinner”?, ”Vilken datum ska ni göra det?” etc. Och får stå och förklara 4%-spärren, motioner m.m. En F!-medlem berättade stolt om sin smarta 11-åriga dotter. Dotterns (manliga) lärare sade på en lektion att Feministiskt initiativ är manshatare som vill mörda alla män. Varpå dottern svarade ”varför har de män som medlemmar då”? Då blev läraren tyst. Hur många lärare lär ut liknande fördomar? Och vad lär de ut för kunskaper egentligen?

F!:s valarbete var en evig kamp med distribution och pengabrist, mot fördomar och härskartekniker. Vi gjorde ett jättebra jobb och genomförde en enorm folkbildande valkampanj med väldigt lite pengar. Bara det är en seger i sig. Men enligt media och valmyndigheten finns vi knappt och är tydligen inte värda att tas på allvar. Och det är fritt fram för både media, yrkesfolk, skola och allmänhet att sprida fördomar som vi inte får en chans att bemöta. Vi visste att patriarkatet var en hård motståndare. Men att Sverige var så odemokratiskt, det är en stor sorg för alla invånare i detta land.

Mera här: http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=382

Omställning

2006-09-20T13:53:00.000-07:00

Tydligen går det rykten om att F! ska lägga av. Hahaha! dra den om tomten också! Önsketänkande kallas det. Vi är starkare än någonsin. Har fått massor med nya medlemmar! Nya inspirerande kreativa möten är planerade. Nya grupper kommer bildas. Vi ska fortfarande vara "en blåslampa i röven" på de politiska partierna. Jag är ännu inte helt säkert på vad en blåslampa egentligen är, men andemeningen låter väldigt bra. Får ju annars upp en väldigt lustig bild i huvudet av en gaslåga som, eh ja... gör det varmt för sexisterna.

I måndags var jag halvt avdäckad i soffan. Tittade på video och internetade hela dagen. Förbjöd mig själv att göra något "vettigt", förutom att skriva då. I tisdags gjorde jag sånt som inte hunnits med. Diskade den enorma disken, städade, handlade, fixade, var på biblan m.m. så jag fick träningsvärk. Idag var det gitarrkurs och ärenden på stan. Vardagen kommer smygande igen.

Idag sprängdes en bil på Vasaplatsen här i gbg. Kl 11.45. Då gick jag mot Järntorget via allén, eftersom 3:an tog för lång tid att vänta på. 3:an som går via Vasaplatsen, huh!

Lagar god mat (ingen mera i förväg lagad fryst halvdålig böngryta). Och gosar med kissarna, min kära familj som alltid värmer mitt hjärta.

Behöver vila.

Det finns olika segrar

2006-09-18T14:35:00.000-07:00

Valvaka. Trötta, utmattade och hoppfulla satt vi och myste åt och drack. Först deppade vi. Kom nog inte in. Rasist-sexist-homofob-djurförtryckar-miljöförstörar-hata fattiga och sjuka-packet verkade vinna. Mådde dåligt åt alla som får det sämre nu. Det blir hårda år framöver.
Men sedan blev vi på lite bättre humör. Vi har ju gjort ett enormt folkbildningsarbete. Det är absolut en seger! Och det fortsätter nu. Vi kommer in nästa val! då har vi mer pengar och slipper distribuera. Hur lätt är det att utmana partiarkatet bara sådär? Kanske var det nödvändigt att borgarpacket skulle vinna för att folk ska förstå hur dåliga de är. Så att de inte röstar på dem igen. Kanske hellre röstar på oss och inser att rött o blått är otillräckligt för förändring. Ibland måste man kanske ner på botten för att komma upp.

Har lärt känna så många fina engagerade människor i alla åldrar och varianter från 17-71. Det är så roligt och berikande och ger intressanta samtal. Ser fram emot att lära känna dem bättre nu när allt inte är valkampanj längre. De är så bra! och även jag! En del säger t.o.m. till mig att de uppskattar vad jag säger, gör och att lära känna mig. Och jag känner detsamma. Har utvecklats så mycket på så kort tid att jag knappt hänger med i vad som har hänt. Ändå vet jag precis. Jag har blivit mer jag. Och vet säkrare än någonsin att det är sånthär jag ska ägna mitt liv åt.

Gudrun jag älskar dig : http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=355”

Förtvivla inte systrar fastän vägen verkar lång, vi kommer dit vi ämnar oss i fall vi inte vänder om”På väg, Hoola Bandooola band

Rösta med hjärtat

2006-09-17T06:39:00.000-07:00

Jag röstade på Fi. Det är jag stolt över.

Det blev så intensivt nu på slutet. Nervositet och spänning. Tusen saker att göra från morgon till sen kväll. Tröttare och tröttare. Jag affisherade 2 långa dagar i rad. Snacka om träningsvärk! Upp halv sju i morse och distribuera valsedlar. Sov knappt någonting. Får zombiesar huvudvärk? Igår var vi några på loppis och hade infobord. Flera av oss passade på att shoppa loss som galningar, det är så härligt när man kan köpa kläder för 10 spänn och små gosedjur för 2. En av oss köpte massor med leksaker och fyllde en hel resväska med. De skulle några barn få, som inte fick ta med sig några leksaker när de flyttade ifrån pappan som misshandlade mamman. Det finns så fina människor i Fi. Som man har roligt tillsammans med. Som kan prata allvar och har vettiga åsikter. Som är omtänksamma.

Så läskigt som det var i början med F!. När jag gick till det första infobordet vände jag om så fort jag fick syn på det. Gick runt och tänkte att gör jag inte dethär kommer jag att känna mig så misslyckad. Så jag gjorde det. Trots att jag var så nervös att benen nästan vek sig under mig. Efter några gånger blev det lättare. Efter en del diskuterande och kommunmanifestskrivarmöten kände jag att jag kunde en hel del. Numera kan jag stå i valbaren utan att ens vara nervös. Fast folk kommer fram med de mest skilda frågor och fördomsfulla påståenden. Jag kan t.o.m. hantera fyllon och knäppisar som skäller ut en utan att ens veta vad de pratar om. Jag har så mycket tankar, idéer och kunskaper som jag kan förmedla i ord. Ändå har man ju undrat hur mycket man påverkar. Igår, sista kampanjdagen, kom den bästa bekräftelsen av dem alla. "Du har nog övertalat mig" sa hon som först inte vågat rösta på oss. Jag hade bubblat ur mig om skol och bostadspolitik, kommun och landstingspolititkproblemet med sjukvården, procentgränser för valkampanjsbidrag, folkbildning, sifosiffror m.m.Gjorde mig så lycklig! Hon frågade t.o.m. om jag var med på någon av valsedlarna!

Ikväll ska vi fira på valvakan. Fira att vi har genomfört en hejdundrande valkampanj. Med så lite pengar och så mycket energi! Det är en seger i sig. Vi kommer få massor med röster. Frågan är bara hur många. Vi kommer att kunna påverka så mycket mer. Förändra saker i grunden, i människor, inte bara lagar och och krav. Kunskap är nyckeln till positiv förändring.

Jag är så stolt när jag går med mitt Fi-märke.
Fi är det Fi-naste partiet i världen. Rösta med hjärtat.

Ett liv efter valet?

2006-09-14T16:19:00.000-07:00

Frågan dyker upp i huvudet allt oftare. "Finns det ett liv efter valet?" Det är så mycket nu, intensivare för varje dag. Finns i tankarna och drömmarna 24 timmar om dygnet. Så jag vet att det kommer bli tomt och konstigt efteråt. Kanske borde en omformulera frågan till "Hur ändras livet efter valet?". En väldigt klurig fråga. Vad jag vet är att jag är i alla fall inte helt samma person som innan valkampanjen. En förändras ju hela tiden, och just de senaste månaderna har varit en väldigt lärorik och utvecklande period. Både kunskapsmässigt och mentalt. Nu gör jag saker jag aldrig trodde var möjligt. Rädslan för att slita ut sig slukas nästan upp av glädjen över att vara en del av något så stort och viktigt att jag knappt kan förstå det. Feministiskt Initiativ. Världens första Feministiska parti, som förändrar så mycket för så många. Gör världen bättre för alla, och inte bara för några få. Gör de mänskliga rättigheterna till mer än bara ord på papper.

När jag pratar, pratar jag om F!
När jag tänker, tänker jag på F!
När jag skriver, skriver jag om F!
När jag drömmer, drömmer jag om F!
När jag är på stan, gör jag saker för F!
När jag låter disken mögla och bananflugekolonin växa, håller jag på med F!
När jag äter, sover, pissar, borstar tänderna; förbereder jag mig för F!-aktiviteter
När jag längtar, längtar jag långt över 4%gränsen

Ännu positivare mätningar än förut i sifoundersäkning: 10% kan tänka sig att rösta på F! i riksdagsvalet och 7% tveksamma. Om de kände sig säkra på att F! kommer över 4%-spärren kan 13% rösta och 7% tveksamma. En intressant sak är att 36% tycker att det är bra om F! kommer in i riksdagen, 28% tveksamma/vet ej. F! är omtyckta!

Igår röstade jag. Det kändes stort. Större än någonsin. För denhär gången betyder det verkligen något. Något jag tror på. Något som verkligen kommer förändra. Kan känna historiens vingslag. Om jag var kristen skulle jag nu ropa halleluja, men jag får väl tacka moder jord eller nåt. Äntligen! Förändringens vindar blåser! Och det doftar underbart! Snart flyger jag iväg på rosa fluffiga moln...haha!

Nu jävlar gör vi storslam i valet!!!

"-Ge mig ett F.""-F. Ge mig ett I."" -I."" Vad blir det?"

"Fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!"

www.feministisktinitiativ.se

Varför rösta på F!?

2006-09-12T14:20:00.000-07:00

Jag möter så otroligt många människor, alla sorter, alla åldrar, som gillar F! och vill rösta på oss. De gör mig så underbart glad och hoppfull. Men jag kan inte låta bli tanken på de som inte vågar. Det finns ju tusentals anledningar att rösta på Fi! Deras rädsla gör mig så irriterad. Kanske för att jag tidigare själv lät mig styras av rädsla, lät andra styra mitt liv mer än jag själv gjorde. Det leder bara till dåliga saker. Saker som stagnerar och blir till en ond cirkel. Om man aldrig vågar något så utvecklas inget heller. Saker och ting förändras inte av sig självt. Demokrati, rättvisa och frihet är inte självklart, det är saker som påverkas av samhället och varenda liten stor människa i det. Vi har alla ett ansvar, att göra vårt bästa för både oss själva och världen runtomkring oss (det hänger ihop). Så rösta på det som känns viktigast, men rösta aldrig av rädsla!

För mig är F! viktigast. För F! har ett i grunden anti-diskriminerande perspektiv som genomsyrar allt och går före allt. Saker som pengar, makt och prestige får aldrig gå före. Det är därför så många lämnat andra partier från höger till vänster, för F!, eftersom sådana saker gick före. För oss handlar det om en bättre värld för alla, vi är trötta på alla tomma ord. Det ska inte spela någon roll vilken grupp du anses tillhöra, vare sig det är kön, etnicitet, sexualitet, funktionshinder, social bakgrund, ålder eller något annat. En välmående miljö är också en förutsättning för välmående människor och andra djur. Feminism för mig är att alla människor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter; mänskliga rättigheter.

Det kan vara svårt att förstå att vi inte placerar oss på höger-vänsterskalan, som vi är så inlärda att tänka i. Men för oss är den ofullständig. Vi ser flera maktordningar som går in i varandra och påverkar allas våra liv. Vad som saknas är ofta kunskapen om detta. Där har F! en viktigt uppgift. F! är inte bara ett politiskt parti. Vi har 2 ben, kunskap och politik. Kunskap är nödvändigt för en bättre värld. För att ge människor redskap att förstå och reflektera kring sig och sin omvärld. Och för att de lagar som faktiskt finns ska följas. För att t.ex. våldtagna kvinnor ska bli rättvist behandlade och inte skuldbelagda både i domstol och av människor runtomkring. Eller för att skollagen ska följas, att skolan räknas som en arbetsplats och ska ha en jämställdhetsplan och arbeta mot mobbning. Därför är det grundläggande för ett demokratiskt rättvist samhälle att personal inom sociala yrken, skolelever, ja alla, får kunskap och redskap kring genus, anti-rasistiskt, hbt, funktionshinderperspektiv -och vad mer som är relevant.
Att inte placera in sig är också en styrka. Vi kan samarbeta med olika partier i de sakfrågor vi är överens. Då kan vi nå fler resultat och verkligen låta våra sakfrågor gå först. Med all skrämmande spridning av rasism och homofobi behövs vi verkligen för att med politik och kunskap råda bot på okunskap, fördomar, segregering och våld. För alla människors trygghet och lika värde, på riktigt.Våga. Think outside the box. Höger-vänster är en ofullständig skala som bara ser en maktordning när det i själva verket finns flera. Världen är mer komplicerad eller kanske snarare varierad än så.

Vi vill inte placera in folk i grupper. Vi vill få bort olikabehandligen av människor som med eller mot sin vilja passas in i normer och förutfattade meningar, ges olika möjligheter och krav. Därför tjänar inte bara kvinnor, invandrare, hbt-personer funktionshindrade m.fl. på att rösta på oss (om det inte räcker att bry sig om medmänniskor). Det gör även vita västerländska, heterosexuella män, för alla utsätts för normer och förväntingar om hur vi ska vara för att passa in i mallar och könsroller.

Media kan ge en bild av att vi knappt finns eftersom de många gånger osynliggör oss. Svt har t.ex. tagit beslut på att bara bevaka riksdagspartier. Ett väldigt odemokratiskt beslut, tidigare har de ju bevakat nya partier som "ny demokrati" m.fl. Tidningars ledarsidor och politik skrivs till en betydande stor del av utbildade välbetalda män. Därför är det ingen överraskning att det skrivs så mycket om t.ex. fastighetsskatten men inte om saker som kvinnors löner, anti-diskriminering och våld mot kvinnor. Man kan ju tycka att människors liv och hälsa borde vara viktigare... (därmed inte sagt att fastighetsskatten är oviktig men att många inte ens har någonstans att bo eller arbeta och att det finns fler saker)(fi har för övrigt ett förslag om att frysa fastighetssktten från inköpsåret).
Men så osynliga är vi inte. Lokal media har uppmärksammat F! väldigt mycket och torgmöten på mindre städer och orter har dragit väldigt mycket folk.

Det finns procentgränser för partier som ställer upp i riksdagen. Får vi 1% blir det pengar tillbaka för alla upptryckta valsedlar, och nästa vals valsedlar betalda och distribuerade! Vid 2½% ges mycket mera pengar (miljoner) till partiet och nästa valkampanj. Vi kan då synas och påverka mycket mer, och kommer lätt in 2010. Efter 4% får partiet ännu mera pengar och kommer in i riksdagen!

Valundersökningar är inte särskilt tillförlitliga. De har tidigare haft väldigt fel när t.ex. junilistans 4% blev 14.4% i eu-valet, eller i riksdagsvalet 2002 då M spåddes få mycket mer och S mycket mindre. På frågan om vilket parti man skulle rösta på svarar inte var femte person. Allt fler bestämmer sig precis i slutet innan valet och fler blir benägna att byta parti i slutet. Valresultatet kan bli mycket annorlunda mot vad det ser ut just nu.
Ungefär lika många från höger-och från vänsterblocken kunde tänka sig att rösta på F!
I sifoundersökningen som frågade "kan du tänka dig att rösta på Fi i riksdagsvalet?" svarade 8% ja och 7% var tveksamma. Hoppfullt. "Om väljarna tror att Fi kommer in i riksdagen, ökar de potentiella väljarna till 11 procent, och de tveksamma till 8 procent" ! Klart vi kommer in!

Nu har jag iaf gott och väl övertygat mig själv om att rösta på F! Dig också?

Läs mer om dessa saker och annat på www.feministisktinitiativ.se

p.s. Det går att skriva Feministiskt Initiativ på en blank valsedel om det inte skulle finnas någon. Se till att stava rätt!

p.s. 2. F! ställer även upp i kommunvalen i Göteborg, Kungälv, Luleå, Stockholm och Stockholms landsting.